Ingalill Sjögren

Jag har aldrig varit särskilt bra på nyårslöften. Du vet, de där klassiska: börja träna, sluta med socker, bli en helt ny människa över en natt. Det brukar hålla ungefär tills första kakan tittar fram.

Men ett löfte har jag faktiskt lyckats hålla. Och det började inte ens vid ett nyår.

När jag var 18 och mådde riktigt dåligt lovade jag mig själv att varje dag försöka hitta något roligt eller vackert. Inget stort. Inget pretentiöst. Bara… något.

Och märkligt nog – det funkade.

Det visade sig att världen inte alls var så snål som jag trodde. Den liksom strödde ut små saker överallt, bara man orkade lyfta blicken lite.

Som en blomma som bestämt sig för att växa på helt fel ställe.
(Som om den tänkt: “Här? Jajamän.”)

Eller solen som plötsligt levererar en ljusshow rakt ner i trädgården, helt utan att ta betalt.
Och fåglarna… ja, vissa morgnar låter de som att de vunnit i fågellotteriet.

Det bästa är att det inte kräver någon större ansträngning. Man behöver inte bli en ny människa. Man behöver bara stanna upp lite.

Och ibland räcker det faktiskt med att inte ha trampat i något oidentifierbart på morgonpromenaden. Det räknas också som något bra.

Så ja, av alla löften jag kunnat bryta genom åren så är det just det här jag har hållit fast vid.

Inte för att jag är särskilt disciplinerad.
Utan för att det visade sig vara alldeles för trevligt för att sluta.

Det skulle utan tvekan vara Mr Darcy. Inte bara för att han är den där typen av man som ser ut som om han just upptäckt att världen är full av folk som inte håller måttet, utan också för att det hade varit fascinerande att sitta mittemot honom och se hur länge man kunde hålla sig för skratt. Mr Darcy i Stolthet och fördom bjuder ju inte direkt på uppsluppen småprat vid middagsbordet, men han gör det hela så mycket mer intressant med sin stolthet, sina förutfattade meningar och sitt lätt förolämpade sätt.

Tänk dig en ljum kväll i 1800-talets England, med den vackra trädgården och ett storslaget slott i bakgrunden. Jag ser framför mig hur vi sitter där med silverbestick, styva ryggar och alldeles för många osagda tankar mellan rätterna. Jag skulle fråga honom hur det egentligen känns att gå runt och vara så där oemotståndligt reserverad, och om han någon gång känner behov av att bara säga: “Nej, nu får det räcka med stolthet för idag.” Han hade säkert svarat något kort, artigt och lätt nedlåtande, medan jag själv hade haft svårt att inte explodera av hans sätt.

Det hade blivit en middag där samtalet troligen hade varit minst lika spännande som maten. Kanske lite för spännande, faktiskt. Men det är ju just därför Mr Darcy skulle vara den perfekta middagsgästen: han säger inte allt, han visar inte allt, och ändå blir man helt fascinerad.