Ingalill Sjögren 
Nu har vi sett igelkotten två gånger, så förmodligen bor han någonstans här i närheten. Det märktes tydligt att det var en gammal bekant, för han brydde sig inte det minsta om hundarna utan knatade runt i godan ro, som om han ägde hela tomten.
Men idag ville han inte ha någon mat. Det var förstås till stor glädje för Jippy, som snabbt åt upp alltihop – ifall igelkotten plötsligt skulle komma tillbaka och ändra sig.
Man kan aldrig vara nog försiktig när man har en konkurrent i närheten.
Jag gillar att fotografera droppar. Det är något nästan magiskt med hur en liten vattendroppe kan fånga ljuset, spegla omgivningen och förvandla ett vanligt blad till ett konstverk. 6 maj 2021
Därför dyker droppar ofta upp som tema i olika fotoutmaningar. Regn, dagg och vattenspridare bjuder på ständigt nya motiv – och det fina är att man inte behöver gå långt. Ibland räcker det att titta lite närmare i trädgården.
En droppe på ett grässtrå kan bli en hel liten värld. Och när bilden dessutom blir skarp på precis rätt ställe känns det nästan som att vinna på lotteri. Stativ och manuell fokusering kan vara till hjälp när man vill fånga de allra minsta detaljerna. 15 januari 2016
Så nästa gång det har regnat: ta med kameran ut och leta efter de små glänsande skatterna. De hänger där och väntar – alldeles gratis.
Det finns stunder på resor som fastnar, inte för att de är stora eller dramatiska, utan för att de är oväntat perfekta. För mig var en sådan stund när vi satt vid kanalen i Budapest, med utsikt mot det upplysta slottet som speglade sig i vattnet. Kvällen var mjuk, luften varm, och staden kändes som om den andades långsamt.
Vi beställde gulyás, mest för att det hör till – men jag hade inga stora förväntningar. Jag brukar ju inte ens gilla gulaschsoppa. Men herregud… vilken överraskning.
Soppan kom in rykande het, djupt röd och doftande av paprika, kött och långkok. Smaken var fyllig, rund och nästan sammetslen. Kryddorna var perfekta, värmen precis lagom, och varje sked kändes som en liten hyllning till ungersk mattradition.
Det var som om Budapest sa: “Du trodde du visste vad gulyás är. Låt mig visa dig hur det egentligen ska smaka.”
Och jag fick tänka om. Totalt.
Att sitta där vid kanalen, med slottet som kuliss och en soppa som överraskade mig på djupet – det blev ett av de där ögonblicken som man bär med sig långt efter resan.
Ibland är det de små sakerna som väcker mest glädje. Idag kom Rosa förbi — sådan där genuin, varm människa man önskar att det fanns fler av — och hon hade med sig en hel skatt. Växter, en påse med miniroser och, det allra bästa: en burk inlagd gurka som hon hade gjort på sin egen västeråsgurka. Hemlagad. Av henne.
Jag blev så himla glad när jag såg detta. Inte bara för grejerna i sig — även om miniroserna är ljuvliga och gurkan säkert smakar som en sensommardag i burk — utan för att det är så gulligt att hon delar med sig. Att någon har odlat något med sina egna händer, lagt in det, och sen kommer dragande med det till mig.
Sedan hade hon med sig två grenar med rötter från gul fläder. Och där… ja, där är jag lite osäker. Kommer de att ta sig? Jag har satt dem i backen för nu, men jag funderar på om det kanske är bättre att sätta dem i en stor kruka istället — ge dem lite mer kontroll över jorden, skydd och närme. Fläder är ju annars en sådan där trotjänare som brukar klara det mesta, men just de här små rötterna känns ömtåliga. Som om de behöver en chans att etablera sig i lugn och ro innan de släpps ut i rabattens vildmark. Får se. Jag kanske flyttar dem i morgon.
För just nu är jag mitt uppe i en stor rensning i rabbaterna. Jag vill inte ha så mycket kvar till hösten — vill städa, gallra, ta bort det som har blommat över och det som aldrig riktigt ville. Det är en sorts trädgårds-terapi, faktiskt. Att dra upp det gamla och göra plats. Kroppen jobbar, huvudet töms. Och man ser vad som faktiskt fungerade i år och vad som borde få flytta på sig.
För vädret har redan börjat gå över mot kallare tider. Morgnarna är fuktigare, luften har fått den där skarpa kanten som säger att augusti snart tänker övergå i september. Det är inte kallt ännu, men det är på väg. Man känner det i ben och rygg innan termometern hinner visa det.
Så nu gäller det att ta hand om det som finns. Plantera det Rosa gav mig. Rensa det som är slut. Och kanske — om gurkan smakar hälften så bra som den ser ut — sitta ner en stund med en smörgås och konstatera att sensommaren i trädgården, trots allt, är en ganska vacker sak.
Plåtskonstruktionen av Haga slott i Jonsereds trädgårdar – en vacker detalj där Tomas von Brömssens rosor från 2018 väver en doftande berättelse om Haga i Göteborg och Haga slott i Stockholm ur ett klassperspektiv.
