... dina symboler här ...

Långpromenad från Lindome Spinneri

Hagen

Idag släppte gubben av mig och hundarna vid Lindome Spinneri, och vi gav oss ut på en långpromenad. Det var en sådan där dag när luften känns lätt och benen vill gå, och hundarna studsade ivrigt iväg som om de visste att det väntade ett äventyr.

Solros

Jag hade först tänkt ta med kameran, men jag hade redan haft en rejäl fotorunda hemma på tomten tidigare. Blommorna stod så fint i ljuset, och hundarna for omkring som små projektiler — perfekta motiv när man vill öva på rörelsebilder.

Snickeboa

Och så Gustav… Stackars Gustav hade råkat bli inlåst i snickeboa en stund, så när han väl kom ut ville han gärna vara med och bli fotograferad. Han poserade nästan, som om han visste att han hade missat något och nu ville ta igen det.

Gustav

Det är faktiskt rätt smidigt att hundarna är lite trötta när jag går igenom bilderna senare. Då får jag en lugn stund att titta, sortera och lära mig mer om kameran.

För det är mycket att lära. Den skiljer sig rejält från min Canon — både i känsla och i hur den reagerar på ljus och rörelse. Men övning ger färdighet, och idag kände jag att det lossnade. Nu vet jag hur jag ska ta bilder när hundarna springer för fullt, utan att allt blir suddigt eller för sent.

Hundarna

Promenaden blev lång, lugn och precis vad vi behövde. Hundarna fick nosa, springa och upptäcka. Jag fick tänka, andas och känna hur både kameran och jag sakta blir mer samspelta.

En bra dag, helt enkelt. En sådan där som fastnar lite extra.

En liten tanke om en naturplockardag

Olika material

Jag går och funderar på att ta en naturplockardag i dag. En sådan där stillsam runda där man letar efter vackra små detaljer att ta med hem — en gren med fin form, ett löv som nästan glöder, kanske något mossigt som kan bli en dekoration senare.

Men samtidigt lockar min nya kamera. Den ligger där och liksom viskar att det är dags att lära känna den ordentligt. Jag märker hur tankarna glider mer åt fotograferandet än själva plocket. Kanske blir det mest en dag där jag samlar naturmaterial via linsen, testar inställningar, följer ljuset och ser vad kameran kan göra.

Och skulle jag råka hitta något riktigt dekorativt när jag är ute, något som känns som ett litet fynd, då får det förstås följa med hem. Men det är skönt att låta dagen vara öppen — att låta kameran styra lite, och naturen resten.

Det är fint att få känna att man inte måste välja. I dag får det bli en mjuk kombination av båda, precis som det faller sig.

Kurs som verkligen gav mersmak

Dagens skrivuppmaning: Vilken är den bästa onlinekursen du någonsin har gått?

Onlinekurs

Den bästa onlinekursen jag någonsin har gått är en Photoshop‑kurs i AI, där man får lära sig hur man kan lägga till och ändra saker i bilder på ett smart och kreativt sätt. Riktigt rolig kurs, och när AI används på rätt sätt tycker jag att det är ett fantastiskt verktyg. Det öppnar dörrar som tidigare tog timmar av manuellt arbete, och det gör det lättare att leka, testa och skapa.

En regnig dag

Idag regnar det från morgon till kväll, ett sådant där jämnt och envist regn som gör att filtar och täcken får stanna inne. Blir det inget uppehåll så blir det helt enkelt ingen tvättdag utomhus.

Däremot blir det storstäd i hobbyrummet. Tobbe ska sova där en vecka, och även om han är van vid mycket, tror jag inte att han vill dela rummet med allt pyssel som just nu ligger framme. Det är imponerande hur snabbt det fylls på när man är mitt i flera projekt samtidigt.

Så dagens plan är enkel: röja, sortera och skapa lite ordning inför hans vistelse. Regnet får sköta sitt utanför, medan jag tar hand om det som behövs här inne.

En riktig inomhusdag, helt enkelt.

Kökskaos

Köket

Oj — där kom den igen. Den där lilla chansen som dyker upp när man minst anar det: att ta köket, på riktigt, och samtidigt passa på att inventera allt som gömmer sig i skåp och lådor.

Jag stod där och tänkte att om jag inte hinner allt, så måste jag i alla fall ta frysen. Den där frysen som har sett mig stoppa in “små projekt”, “bra att ha”, “det där tar jag sen” och “oj, det får inte ligga framme nu”-grejer i flera månader. Man hör nästan hur den suckar när man öppnar dörren.

Så nu blev det en sån där spontan, lite triumferande stund: Nu tar jag det! Köket, maten, ordningen — och frysen innan den spricker av ren protest.

Det är märkligt hur man kan känna sig både huslig och rebellisk samtidigt. Som om man gör något stort, fast det bara är att rensa bort tre halvätna påsar ärtor, en bortglömd buljongtärning och en mystisk låda märkt “??”.

Men ändå. Det är just de här små stunderna som gör hemmet levande. När man tar tag i något som har väntat alldeles för länge — och plötsligt känns det som att man får en ny start, mitt i vardagen.

Artikel