Ingalill Sjögren
I dag blir det en dagstur till Montenegro, och det känns riktigt spännande. Det är ett land vi har pratat om att besöka flera gånger, men av någon anledning har det aldrig blivit av.
Nu får vi äntligen en liten försmak av vad Montenegro har att erbjuda – nya vyer, nya intryck och kanske några oväntade små guldkorn längs vägen.
En perfekt fortsättning på resan, och en dag jag ser fram emot att fylla med både stilla stunder och små äventyr. Lady of the Rocks
Vi promenerade bort till Polec Porten, och det var så vackert på kvällen när allt lyste upp. Ljuset låg som ett mjukt skimmer över husen och folkvimlet, och även om det var mycket människor kändes det aldrig trångt — bara levande och härligt.
När vi gjort oss hemmastadda i lägenheten och fått av oss resdammet, gick vi ut för att hitta lunch. Vi hamnade i en smal gränd där de serverade världens godaste hamburgare — och pomfritten ska vi inte ens börja prata om, så gott att man nästan blev lite tyst av ren njutning. Det var precis den där typen av enkel, perfekt mat som man bara råkar snubbla över när man reser.
Då var vi framme i Dubrovnik, och redan vid första steget in i gamla stan kändes det som att kliva rakt in i en saga av sten, ljus och hav. Vi visste att lägenheten skulle ligga nedanför det största tornet i muren, så själva orienteringen var enkel. Men du milde — trapporna. De slingrade sig upp och ner som små stenvågor, och vi fick ta det i lugn takt, skratta lite åt oss själva och låta resväskorna rulla som de ville.
Och så balkongen. En liten, ljus vrå där vi kommer äta frukost, lyssna på stadens ljud och se dagen vakna över takpannorna. Det är sådana detaljer som gör att man känner sig hemma direkt.
Då var det äntligen dags — resväskorna står packade i hallen och luften här hemma känns sådär pirrigt stilla. Det skall bli underbart att komma iväg, och jag längtar redan efter värmen som väntar där nere vid Adriatiska havet.
Just nu sitter vi och väntar på att Micael ska komma och köra oss till flygplatsen. Den där sista stunden innan man åker, när man går runt och gör en sista genomgång av huset, är alltid likadan: man kollar att allt är som det ska, att fönstren är stängda, att lamporna är släckta och att hemmet känns tryggt att lämna.
Tobias kommer att bo här medan vi är borta, och hos honom pågår renovering för fullt — så det blir lite win‑win att han får lugn och ro här medan vi får vår efterlängtade paus.
Och där kom sonen. Nu bär det av mot flygplatsen, mot Dubrovnik, mot sol och hav och några dagar av stilla promenader, tebutiker, marknader och allt det där jag älskar att upptäcka i egen takt.
