Ingalill Sjögren

Dagens skrivutmaning: formas vi mest av våra erfarenheter eller av vilka vi är?

Det är en fråga som väcker mycket tankar hos mig. Är det något vi bär med oss från början, eller är det livet som långsamt formar oss till dem vi blir?

Jag tror att vi formas mer av våra erfarenheter.

Kanske är det lätt för mig att säga just det, eftersom min egen livsresa tydligt visar hur mycket omgivningen påverkar oss. Jag är adopterad, och större delen av mitt liv har jag levt med mina adoptivföräldrar, deras sätt att se på världen, deras värderingar och deras små egenheter. Det var där jag växte upp, där jag lärde mig vad som är viktigt och hur man bemöter andra människor.

När jag, efter 40 år, till sist fick träffa min biologiska mamma och min bror, var det en märklig känsla. Det fanns något där – ett igenkännande som inte riktigt går att sätta ord på. Små likheter i sättet att prata, röra sig eller reagera. Något som påminner om att vi också bär med oss ett ursprung.

Men samtidigt blev det så tydligt: jag var formad av mitt liv, inte bara av mitt ursprung.

Jag kände släktskapet, men jag kände ännu starkare vem jag hade blivit genom åren. Mina värderingar, mina vanor, mitt sätt att se på världen – allt det hade vuxit fram ur de erfarenheter jag gjort, tillsammans med de människor som funnits nära mig.

Det fick mig att fundera ännu mer över hur mycket våra liv faktiskt präglas av det vi är med om. De små vardagliga händelserna, relationerna vi bygger, valen vi gör – allt detta formar oss, ofta mer än vi själva inser.

Kanske är det en kombination. Vi föds med vissa drag, vissa förutsättningar. Men det är livet som ger dem form, riktning och djup.

Och när jag ser tillbaka på min egen resa, känner jag en tacksamhet över just det – att vi inte är fastlåsta i det vi föds till, utan att vi får växa, förändras och formas av livet självt.

Vad tror du?

Att få vara något annat än sig själv för en stund – visst är det en lockande tanke? Dagens skrivuppmaning fick mig att drömma mig bort, upp bland molnen.

Om jag var tvungen att vara ett djur i en vecka, då skulle jag utan tvekan välja att vara en örn. Tänk att få breda ut sina vingar och bara lyfta, känna vinden bära en utan ansträngning. Att sväva högt ovanför landskapet och se världen från ett helt annat perspektiv.

Som örn skulle jag glida fram över skogar och fält, följa kustlinjen och kanske låta blicken vila över Öresunds glittrande vatten. Allt det där vi annars upplever från marken skulle plötsligt öppna sig i ett stort, levande panorama. Små stigar, dolda gläntor och sjöar som blänker som speglar – sådant man kanske aldrig riktigt lägger märke till annars.

Det är något fascinerande med friheten i det. Inga vägar att följa, inga hinder som stoppar en. Bara vinden, riktningen och viljan att utforska.

Samtidigt finns det en stillhet i tanken också. Att sväva högt där uppe, nästan ljudlöst, långt bort från vardagens brus. Bara vara i nuet.

Ja, en vecka som örn hade nog gett både nya perspektiv och en djup känsla av frihet. Kanske hade man kommit tillbaka med lite mer lugn i själen – och en längtan efter att ibland få se världen lite mer från ovan.