Jag åkte hem till Rosa och fick frön av hennes Akebia quinata — denna lite hemliga skönhet som blommar i maj med mörkt blåvioletta blommor som doftar vanilj. Frukterna ser ut som ljust violetta små gurkor, bladen är femdelade och friskt gröna, och hela växten växer som om den har bråttom till ett maraton. Perfekt för spaljéer, pergolor och människor som gillar växter med personlighet.
Rosa berättade stolt att hennes planta, efter tre år, äntligen hade gett frukt. Och att frukten var söt och god.
Det hon inte berättade var den lilla detaljen att det bara är det där lilla geggiga runt fröna som är sött och gott. Jag, däremot, tog frukten och åt den som om det vore en mango.
Skalet. Rått. Med god aptit.
Inte tusan var det sött och gott. Efter tre rejäla tuggor började det brännas i halsen som om jag svalt en arg humla. Jag fick panik‑googla “symtom akebia frukt rått skal död?” och fick veta att skalet ska grillas och absolut inte ätas rått eftersom det ger en brännande och lätt frätande känsla.
Jaha. Då var det bara att vräka i sig yoghurt som om jag deltog i någon form av mejeritävling. När det inte hjälpte tog jag grädde — och det tog faktiskt bort den sista klådan. Tack, vispgrädde, för att du räddade min hals från att bli en biologisk varningsskylt.
Men jag måste erkänna: när man äter frukten på rätt sätt är den faktiskt söt och ganska god. Och jag har lärt mig något viktigt:
Lyssna på Rosa. Men lyssna på allt.
