Ingalill Sjögren

Att vara självgående är en av de mest grundläggande – och ändå mest underskattade – färdigheterna i arbetslivet. Många är duktiga så länge det finns en tydlig rutin, men så fort något oväntat dyker upp stannar de av och ringer istället för att tänka ett steg längre.

Varför blir det så?

Det handlar sällan om att någon är “dålig” på sitt jobb. Ofta handlar det om:

• Trygghet i rutiner. Många har lärt sig att göra rätt genom att följa instruktioner – och när instruktionen saknas, uppstår osäkerhet.
• Rädsla för att göra fel. Om kulturen på arbetsplatsen tidigare har straffat misstag, kan det kännas säkrare att fråga än att pröva sig fram.
• Brist på problemlösningsträning. Kritiskt tänkande och självständigt beslutsfattande är färdigheter som måste övas, inte bara förväntas.

Vad innebär det att vara självgående?

Att vara självgående betyder inte att man aldrig frågar. Det betyder att man:

• Förstår helheten. Man ser inte bara sin lilla del, utan hur den påverkar resten.
• Prövar lösningar innan man ger upp. Man tänker “Vad kan jag göra själv?” innan man ringer.
• Tar ansvar för resultatet. Man äger processen, inte bara uppgiften.

Jag tyckte frågan var svår så jag frågade gubben!

Jag tänkte att han skulle säga något som Ronja Rövardotter, Muminmamman, eller kanske någon mystisk örtalv från en bok ingen läst.

Men nej. Han svarade snabbare än en katt som hör en prasslande godispåse:

“Pippi Långstrump.”

Jag hann inte ens blinka. Han sa det med samma självklarhet som om han just meddelat att himlen är blå och att rabarber ibland smakar kål.

Och ju mer jag tänkte på det, desto mer började jag ana att han kanske… kanske… har en poäng.

Bevismaterialet (tyvärr ganska starkt)

• Jag har en tendens att kasta mig in i projekt med samma energi som Pippi kastar sig över en ny cirkusutmaning.
• Jag pratar med växter som om de vore gamla vänner.
• Jag har en kreativ förmåga att lösa problem som ibland gränsar till ren anarki.
• Jag har en katt som följer mig som en sidekick.

Och visst, jag lyfter inte hästar (än), men jag har definitivt burit hem saker från loppisar som väger mer än min självrespekt.

Men är jag helt Pippi?

Nja. Jag är nog mer en Pippi som dricker te, odlar permakultur och har starka åsikter om kryddburkar i retrofärger. En Pippi som hellre fermenterar rallaros än slåss med sjörövare. En Pippi som skriver blogginlägg om rabarber som smakar kål.

En Pippi som ibland tänker: “Jag borde nog inte göra det här”… …och sedan gör det ändå, men med lite mer planering och en lista.

Slutsats

Gubben har alltså utnämnt mig till Pippi Långstrump. Jag har ingen aning om vad det säger om mig. Men jag vet vad det säger om honom:

Han lever med en kvinna som är lika delar kreativ, kaotisk, praktisk, poetisk och fullständigt omöjlig att förutsäga.