Ingalill Sjögren

Dagens skrivuppmaning: Vad är det mest spontana du någonsin har gjort?

När jag tänker tillbaka på min tonårstid finns det en enda händelse som fortfarande får mig att le lite åt mig själv. Jag var 13 år, nyinflyttad från Sjövik till Mölndal, och egentligen så blyg att jag helst hade smält in i tapeten. Men en granne berättade att bara några radhus bort bodde en tjej i min egen ålder.

Och något hände i mig just då. En liten gnista av mod, kanske. Eller ren spontanitet.

Jag gick dit. Till hennes dörr. Knackade. Presenterade mig och sa att jag var nyinflyttad.

Det blev aldrig så att vi umgicks – livet ville något annat just då – men den stunden har stannat kvar. För det var jag som tog steget. Jag som vågade trots att hela kroppen egentligen ville springa åt andra hållet.

Det är fortfarande det mest spontana jag gjort. Och kanske också ett av de första ögonblicken där jag märkte att jag faktiskt kunde överraska mig själv.

Dagens skrivuppmaning: Hur hittar du tid för egenvård?

Det har tagit tid för mig att förstå att egenvård inte handlar om lyx, utan om att lyssna på kroppen när den viskar – eller ropar – att tempot är för högt. Förr körde jag på i ett enda långt svep. Projekt, jobb, idéer, skapande… allt skulle bli klart på studs, och jag envisades med att orka lite till, och lite till.

Men nu är det annorlunda.

Jag har blivit bättre på att höra när kroppen säger stopp. När huvudet blir tungt eller när energin börjar rinna av mig, då pausar jag. Avslutar. Lägger undan. Jag tar mig tid – inte för att jag råkar ha den, utan för att jag ger den till mig själv.

Det har blivit en vana att skapa små mystillfällen i vardagen. Ett hemmaspa minst en gång i veckan, en stund med varm dusch, ansiktsmask, mjuk musik och tystnad. Små ritualer som får mig att landa och som påminner mig om att jag inte behöver springa längre.

Jag har trappat ner tempot rejält, och det känns som att jag äntligen lever i takt med mig själv. Egenvård är inte längre något jag försöker klämma in – det är något jag låter ta plats när kroppen eller huvudet säger ifrån. Och det gör livet mjukare, mer hållbart, mer mitt.

Dagens skrivuppmaning: Vilken plats har du besökt som kändes som hemma?

Det är något särskilt med Slovenien. Redan från första dagen möttes vi av en värme som inte gick att ta miste på – människor som log, tog sig tid, och som verkade genuint måna om både naturen och varandra. Allt kändes avslappnat, tryggt och välkomnande.

Vi trivdes direkt. Maten var god, servicen fantastisk och det fanns ett lugn i affärerna som man nästan glömt att man kan uppleva – att få gå runt i sin egen takt, utan stress, utan trängsel. Bara ro.

Vi hann bara se Ljubljana och Lake Bled den här gången, men det räckte för att vi skulle bli förälskade i landet. Ljubljana med sina broar, små torg och den gröna floden som slingrar sig genom staden. Bled med sitt sagolika ljus, den lilla ön och bergen som vakar runt sjön.

Slovenien är ett land som bjuder in en att andas lite djupare. Och vi vet redan att vi kommer tillbaka – för att se mer, uppleva mer och fortsätta upptäcka det där stilla, vänliga och vackra som gjorde att det kändes som att komma hem.