... dina symboler här ...

Mitt liv bland två gårdar – i bilder, ord och små ögonblick

Oktoberkort & kökshörn

En av de stora fördelarna med mina oktoberkort är att jag faktiskt får gjort allt det där jag dragit på. Små saker som väntat i veckor, ibland månader, blir plötsligt av — och idag var det äntligen dags att ta tag i kökshörnet där glögg-, kaffe- och chokladstationen brukar stå.

Jag började med att dekorera om en flaska och en glasburk, båda med ljus i. Det är något särskilt med ljus i glas — hur det glimmar, hur det skapar små öar av värme i ett rum. Sedan fick min vitlöksrad i plast, den som jag fick efter mina föräldrar, en egen liten ljusslinga. Jag vet inte varför, men jag älskar den där vitlöksraden. Den har ett så fint vintage‑stuk, nästan som ett minne från ett gammalt kök någonstans långt bort.

Oktoberfix i köket
Och äntligen flyttade jag över nästan alla tesorter från Trogir och Slovenien. De har stått och väntat på sin plats, och nu ligger de där i ordning: torkade olivblad, blandade örter med röllika, och en liten burk häsote för blodtrycket och blodsockret. Det känns som att hörnet fick ett nytt liv — och det lyser upp så fint att jag ser det perfekt från min favoritplats i köket.

Oktoberfix i köket
Både vedspisen och öppna spisen har gått för fullt idag, så hela huset är varmt och gott. Det är en sådan där dag då allt känns lite extra mjukt: ljuset, värmen, ordningen, och den där känslan av att oktober faktiskt kan vara en tid för att skapa små skatter av vardag.

Glasburksdekoration

Idag är det glasburks‑dekoration som står på agendan. Det är något rogivande med att plocka fram burkarna, torka av dem, känna tyngden av glaset och fundera över vad de ska få rymma den här gången. Löv, ljusslingor, örter, små skatter från promenaderna — allt får sin plats när hösten börjar smyga in.

Jag går och tittar på hyllan i köket och känner att den vill förändras lite inför Novent. Den där tiden då ljuset får flytta in i hemmet igen, långsamt och utan brådska. Jag har gott om burkar, så det är egentligen bara att sätta igång: rensa, flytta om, skapa små öar av ordning och värme.

📄 Oktoberkort & kökshörn

Selfies!

När jag skulle fotografera den berömda trappan från Walk of Shame i Game of Thrones hände det som inte får hända. Kameran slog över till selfie‑läge.

Jag stod där, redo att fånga historisk filmglans, och istället fick jag… mitt eget ansikte. Och när Claes‑Olof såg det? Han började skratta och vinka, som om jag plötsligt blivit en influencer på heltid.

Jag fattade ingenting. Tills jag kom att tänka på den japanska kvinnan från båtturen.

Hon tog selfies som en gudinna. Alltså, riktigt vackra selfies. Varenda bild såg ut som en parfymreklam i solnedgång. Hon var supersöt, perfekt ljus, perfekt vinkel, perfekt allt.

Och så kommer vi. Vi ser ut som två hottentottar som rymt från en vindpinad fjällstation. Rufiga, sletna, håret åt alla håll och kanter, som om vi blivit jagade av en flock vildsvin innan frukost.

Jag menar… jag fattar ju att man måste vara en skönhet för att selfies ska bli vackra. Men herregud så vi ser ut när kameran vänder sig mot oss. Det är som om linsen suckar och tänker: “Nej tack, jag tar landskapsfoto istället.”

Men trappan fick jag till slut. Och även om bilden började som en selfie‑katastrof så slutade det med att vi fick oss ett gott skratt.

Men selfies! Nä tack! Det får vara för min del.

Walk of shame

Claes‑Olof hade bestämt sig: nu skulle vi se platsen där de spelade in den berömda Walk of Shame‑scenen i Game of Thrones. Det roliga är att när vi stod på marknaden dagen innan, så var trappan bokstavligen precis bredvid oss. Hade vi bara tittat åt höger hade vi sett den direkt – men så är det väl ofta, att man är närmare än man tror utan att veta om det.

Dubrovnik

Dagen därpå gick vi dit, och jag blev faktiskt förvånad över hur kort trappan är i verkligheten. I serien känns den oändlig, som ett helt liv av skam och dramatik i stenform. Men filmens magi gör sitt: vinklar, klippning och ljud bygger en värld som är mycket större än platsen själv.

Game of Thrones är ju otroligt vackert inspelad – ljuset, miljöerna, detaljerna – men den är lite för våldsam för min smak. Jag kan absolut tänka mig att se om den, men då skulle jag spola förbi de mest brutala scenerna. Det är ju ändå miljöerna jag älskar mest.

Dubrovnik

Nu har vi dessutom varit på de flesta platser där serien spelats in, och det ger en extra dimension. Särskilt eftersom vi själva brukar städa efter filminspelningar. Det är något speciellt med att se en färdig film och veta hur det luktar bakom kulisserna, hur det ser ut innan teamet kommer, och hur det känns när man går därifrån efteråt. Det har blivit ett helt gäng filmer och serier genom åren – och varje gång är det lika roligt att sedan se resultatet på skärmen.

Artikel