Mitt liv bland två gårdar – i bilder, ord och små ögonblick

Dagens skrivuppmaning: Tror du på karma?

Jag har alltid tänkt att karma är något som jobbar långsiktigt, som en slags universell bokföring där allt man gör förr eller senare hamnar i balans. Men ju mer jag är ute och rör mig i världen, desto mer ser jag den där omedelbara karmaversionen – den som slår till snabbare än en tappad matkasse.

Som när någon tränger sig förbi i kön och direkt snubblar på sin egen skosnörning. Eller när en bilist tutar irriterat och i nästa sekund får vänta på en långsam cyklist som dyker upp från ingenstans. Det är som om universum lutar sig fram, blinkar och säger: “Jag såg det där.”

Men den djupare delen av karma… den tror jag handlar om något annat. Att du får det du är. Att det du skickar ut – i handlingar, i ord, i energi – förr eller senare kommer tillbaka i en form som känns igen. Och när jag tänker på mitt eget liv, så ser jag hur mycket lugnare allt blivit sedan jag började ta hand om mig själv, stanna upp och inte rusa runt som förr. Det är som om världen svarar med samma ton som jag ger den.

Karma behöver inte vara mystiskt. Ibland är det bara en liten påminnelse om att vi är sammankopplade, och att det lönar sig att vara den sortens människa man själv skulle vilja möta.

Dagens skrivuppmaning: Hur skriver man det folk faktiskt vill läsa?

Ibland tänker jag på hur annorlunda bloggandet var förr. När jag bloggade på Maria Nova var vi flera som läste varandras inlägg, kommenterade, skrattade, skickade jul‑swapp och faktiskt träffades i verkligheten. Det var som ett litet kvarter på internet där alla hade sina egna små digitala hus, pyntade med bannrar, glitter och personliga små detaljer.

Jag skrev varje dag om Lill‑polarn, och det satt folk och väntade på nästa del. Det var en varm och levande tid — en tid då bloggar var personliga, röriga, charmiga och helt utan reklam.

Nu finns det nästan inga bloggar kvar. De som finns är ofta influensersidor, nedlusade med annonser, sponsrade länkar och perfekta bilder. Det är snyggt, absolut, men det är inte hemma. Det är inte den där känslan av att öppna dörren till någons vardag och få följa med.

Min blogg läses nog av en handfull personer, och vet du? Det gör ingenting.

Jag bloggar för min egen skull. För att det är mysigt. För att jag älskar att gå tillbaka i tiden och se hur mycket som hänt på gården, hur vi utvecklats, hur djuren kommit och gått, hur resorna format oss. Det är som en levande dagbok, en tidskapsel jag bygger för mig själv.

Men jag saknar Maria Nova‑tiden. Den där gemenskapen. Den där känslan av att vi var ett litet gäng som delade livet, inte bara innehåll.

Kanske är det därför jag fortsätter — för att hålla kvar en liten bit av det som var.

Dagens skrivuppmaning: Vad är det mest spontana du någonsin har gjort?

När jag tänker tillbaka på min tonårstid finns det en enda händelse som fortfarande får mig att le lite åt mig själv. Jag var 13 år, nyinflyttad från Sjövik till Mölndal, och egentligen så blyg att jag helst hade smält in i tapeten. Men en granne berättade att bara några radhus bort bodde en tjej i min egen ålder.

Och något hände i mig just då. En liten gnista av mod, kanske. Eller ren spontanitet.

Jag gick dit. Till hennes dörr. Knackade. Presenterade mig och sa att jag var nyinflyttad.

Det blev aldrig så att vi umgicks – livet ville något annat just då – men den stunden har stannat kvar. För det var jag som tog steget. Jag som vågade trots att hela kroppen egentligen ville springa åt andra hållet.

Det är fortfarande det mest spontana jag gjort. Och kanske också ett av de första ögonblicken där jag märkte att jag faktiskt kunde överraska mig själv.