Vid Klippans kulturreservat ligger det allra äldsta huset, känt som Röda byggnaden. Det byggdes redan 1762, och står än i dag som ett stilla vittne till Göteborgs historia.
Med sina röda träpaneler och små fönster mot älven bär huset på berättelser om hantverk, handel och vardagsliv från en annan tid. Det är något särskilt med att stå där en tidig morgon — känna doften av havet, höra måsarna och se solen glittra mot den röda fasaden.
Ett stycke kulturarv som fortfarande andas.
Dagens skrivuppmaning: Vilken kulturell tradition från ditt land gillar du mest?
Det finns många kulturella traditioner jag tycker om, men en av de allra finaste är fika. Den där enkla, varma gesten: att bara åka hem till någon, slå sig ner vid köksbordet och dela en stund tillsammans.
Fika är mer än kaffe och kanelbullar. Det är:
I Sverige är fika nästan som ett litet hjärtslag i kulturen. Det är inte högtidligt, inte uppstyrt — bara mänskligt.
Och det är kanske just därför jag gillar det mest.
Dagens skrivuppmaning: Om du kunde uppleva en dag från ditt förflutna igen, vilken dag skulle det vara och varför?
Det skulle vara den när vi bilade ner till Tyskland 2013 för att besöka min biologiska mamma och bror. Det är svårt att beskriva hur pirrig och nervös jag var – hela kroppen som ett litet surr av förväntan och oro. Språkbarriären gnagde i bakhuvudet; jag hade ju glömt all tyska sedan jag kom till Sverige som fyraåring.
Men wow… så bra det gick . Hos mamma
Det var som om något föll på plats direkt. Vi var så lika i sättet att det nästan kändes overkligt – samma små uttryck, samma skratt, samma sätt att lyssna. Den dagen blev en mjuk, varm punkt i livet, en sådan som man bär med sig som en liten lykta.
Och hela den semesterresan vidare genom Frankrike och Italien… den var bara så underbar. Som om världen öppnade sig lite extra just då. Det var det!
Från kapellets höjd ser Älvsborgsbron ut som en stilla båge över älven — ett grönt stråk av rörelse och riktning mitt i det tidlösa lugnet vid Sankta Birgittas kapell.
Nu är det äntligen ljust i mitt örteri. Tidigare kunde jag tända den lilla lampan som satt där, men det gjorde knappt någon skillnad – som att försöka lysa upp ett helt rum med ett stearinljus.
Nu har jag två starka lysrörsarmaturer som sträcker sig över hyllorna och en mindre lampa vid bordet när jag bara vill stå där och jobba. Plötsligt syns varje blad, varje liten kruka, varje ny idé som spirar.
Det är som om örteriet har vaknat och sagt: “Tack. Nu kan vi börja på riktigt.”
