Alltså… jag vet inte om jag ska skratta eller bara stilla nicka imponerat åt kreativiteten.

Vi hade ju det där projektet, min arbetskompis och jag. Ett sånt där hälsosamt, nästan lite heligt projekt. 28 dagar med vårt egenblandade detox-te. Noggrant utvalt, omsorgsfullt blandat – och med stora förhoppningar om att vi skulle bli våra bästa, renaste och mest balanserade jag.

Dagligen skulle det drickas. Inga konstigheter.

Sen gick tiden. Han tog två veckors semester hemma. Perfekt tänkte jag – nu finns det ju verkligen tid! Ingen stress, inga tider att passa. Bara lugn, ro… och te.

När han kom tillbaka frågade jag lite nyfiket:
– Hur gick det med tet?

Svaret kom blixtsnabbt, helt utan tvekan:
– Jag hann inte.

Och där stod jag.

Hann inte.

Inte… hinna… dricka… te.

Vi pratar alltså om att koka vatten. Hälla över. Vänta lite. Dricka. Klart.

Det är ju inte direkt som att han skulle bygga en snickeboa, gjuta en altan eller plantera om hela trädgården i motvind och ösregn.

Men nej. Tiden räckte inte till.

Jag kan inte låta bli att beundra nivån på ursäkten. Den är så enkel, så ren, så fullständigt orubblig. Inga krusiduller, inga överdrifter. Bara ett konstaterande:
”Jag hann inte.”

Och kanske är det just det som gör den genial.

För någonstans där inser man ju hur vi människor fungerar. Vi kan planera, strukturera och bestämma oss – men så kommer livet emellan. Eller… Netflix. Eller soffan. Eller bara den där mystiska kraften som gör att vissa saker plötsligt känns lika avancerade som att bestiga Kebnekaise.

Själv stod jag där med mitt te, dag efter dag, och kände mig nästan lite överambitiös. Kanske borde jag också ha sagt:
”Nej, idag hinner jag nog inte brygga det här extremt tidskrävande tet.”

Men nej då. Här kokas det vatten som om det vore ett heltidsjobb.

Så dagens lärdom:
Om du någon gång behöver en riktigt vattentät ursäkt – håll den enkel.

Och framför allt:
Underskatta aldrig hur svårt det kan vara att… göra en kopp te.

Dagens skrivutmaning: formas vi mest av våra erfarenheter eller av vilka vi är?

Det är en fråga som väcker mycket tankar hos mig. Är det något vi bär med oss från början, eller är det livet som långsamt formar oss till dem vi blir?

Jag tror att vi formas mer av våra erfarenheter.

Kanske är det lätt för mig att säga just det, eftersom min egen livsresa tydligt visar hur mycket omgivningen påverkar oss. Jag är adopterad, och större delen av mitt liv har jag levt med mina adoptivföräldrar, deras sätt att se på världen, deras värderingar och deras små egenheter. Det var där jag växte upp, där jag lärde mig vad som är viktigt och hur man bemöter andra människor.

När jag, efter 40 år, till sist fick träffa min biologiska mamma och min bror, var det en märklig känsla. Det fanns något där – ett igenkännande som inte riktigt går att sätta ord på. Små likheter i sättet att prata, röra sig eller reagera. Något som påminner om att vi också bär med oss ett ursprung.

Men samtidigt blev det så tydligt: jag var formad av mitt liv, inte bara av mitt ursprung.

Jag kände släktskapet, men jag kände ännu starkare vem jag hade blivit genom åren. Mina värderingar, mina vanor, mitt sätt att se på världen – allt det hade vuxit fram ur de erfarenheter jag gjort, tillsammans med de människor som funnits nära mig.

Det fick mig att fundera ännu mer över hur mycket våra liv faktiskt präglas av det vi är med om. De små vardagliga händelserna, relationerna vi bygger, valen vi gör – allt detta formar oss, ofta mer än vi själva inser.

Kanske är det en kombination. Vi föds med vissa drag, vissa förutsättningar. Men det är livet som ger dem form, riktning och djup.

Och när jag ser tillbaka på min egen resa, känner jag en tacksamhet över just det – att vi inte är fastlåsta i det vi föds till, utan att vi får växa, förändras och formas av livet självt.

Vad tror du?