När jag kom hem i dag möttes jag av smäktande ballader och en mycket entusiastisk Lill-polare som sjöng med för full hals. Han hade upptäckt Julio Iglesias på YouTube och bestämt sig för att öva upp “en röst som rinnande sav” – så att Esmeralda skulle bli alldeles trollbunden.

Och skulle hon mot förmodan inte gilla själva sången, ja, då hade han naturligtvis fixat backup.

Backupen visade sig vara min chokladkaka med jordgubbar – “Sommar Limited Edition”! En chokladkaka jag sparat till ett riktigt guldläge. Men enligt Lill-polarn låg den ju bara och skräpade vid datorn, och han tyckte jag borde vara glad att han hade “städat undan” och gjort fint till jag kom hem.

Mitt i all dramatik måste jag erkänna att han faktiskt såg rätt söt ut, där han stod och sydde på små hjärtan på min sjal. Planen var att ge den till Esmeralda i kväll, tillsammans med chokladen och sången.

Men idyllen sprack när jag fick syn på Tequila Rose-flaskan på bordet. Jag stelnade till.

– Glöm det, Lill-polarn! sa jag snabbt.
– Jag har hällt ut innanmätet och fyllt med vatten ju! Ville att det skulle se fint ut till Esmeralda!
– Shit… min likör!

Lill-polarn satt i datarummet tillsammans med Esmeralda, och därifrån hördes idel fnitter och små kommentarer. De var uppenbart djupt engagerade i något – och enligt ljudnivån, något väldigt roligt.

Själv gick jag ut för att bjuda skorstensgubben på kaffe. Jag kunde inte låta bli att förundras över hur han kunde springa runt i kortbyxor i det här vädret – det duggade, blåste och kom rejäla skurar om vartannat. Typiskt aprilväder i januari, kändes det som.

Plötsligt hördes ett högt:

“Wow! Såg du?”

Sedan följde Esmeraldas gapskratt och ett upphetsat:

“Det här är ju det bästa programmet jag någonsin sett! Vi måste kolla på det i morgon också!”

Jag måste erkänna att nyfikenheten började klia. De verkade ha så mysigt där inne att jag inte ville störa, men när jag hörde Lill-polarn säga med drömsk röst:

“Han är bara så snygg alltså! Eller?”
och Esmeralda humma till svar, då kunde jag bara inte låta bli.

Jag smög in, försiktigt, för att se vem den här “snyggingen” var. Och vad skådar mitt öga när jag kliver in i rummet?

De sitter där, tätt ihop, fnittrande – framför min laptop, och kollar… genom webbkameran!!!

Jösses säger jag bara!

Lill-polarn har mestadels hållit sig inne idag och, enligt egen utsago, ”hjälpt till att vika tvätten.” När jag gick genom huset märkte jag snart vad det innebar. Jag såg mina tröjor liggande redan i köket – och sedan var det bara att följa spåret av kläder genom hallen och vidare in i vardagsrummet.

Där satt han mitt bland högar av tvätt och provade det ena plagget efter det andra. När jag såg honom med gubbens strumpor på huvudet och ett stolt leende, kunde jag inte låta bli att fundera över hans… modeval.

En stund senare hördes förtjust fnitter från datarummet. Lill-polarn kom vandrande med min topp över huvudet, närapå som en spöklik skapelse, och förde ett väldans väsen. Edgar, som låg och vilade i soffan, fräste till och rusade iväg. Lill-polarn skrattade så tårarna rann och traskade vidare mot Shakira, som stelnade till en sekund men sedan bara suckade och lade sig till rätta igen – van som hon är vid hans påhitt.

Men när Esmeralda dök upp i dörren, med en bukett blommor i handen, blev det mer dramatik. Hon fick syn på Lill-polarn, tjöt till och svimmade rätt ner på golvet!

Lill-polarn blev förtvivlad och rusade fram. Han visste inte vad han skulle göra – tills han fick en snilleblixt. Han sprang till tvättkorgen, rotade runt och kom springande tillbaka med gubbens smutsiga strumpor.

Och visst hjälpte det! Esmeralda satte sig upp med en grimas som kunde väcka döda och utbrast:

“Fy, vilken stank!”