Lill-polarn har verkligen varit i sitt esse idag. Det körde ihop sig för gubben — både skorstensgubben och hovslagaren råkade komma samma dag. Det var kanske inte helt optimalt, men sånt händer ju ibland.

Naturligtvis såg Lill-polarn sin chans. När gubben gick för att ta in hästarna inför hovslagningen passade Lill-polarn på att rusa rakt upp på taket för att “hjälpa till” med skorstenstömmningen. Så när jag kom körande upp för backen fick jag syn på något som fick hjärtat att stanna till: en liten rumpa vid nocken! Jag blev så förskräckt att jag körde rätt över min röda vallmo.

Och där uppe hördes Lill-polarns röst, full av entusiasm:

“Mera till höger, så ja, braaa! Och vilket hål ska jag krypa ner i när jag ska vara jultomte?”

När jag tittade upp såg jag den äldre, gråhårige skorstensgubben huka sig vid sidan av skorstenen, med ett ansiktsuttryck som sa allt: “Vad i all sin dar är det där pygméaktiga för något?”

Han verkade dock ta det hela med jämnmod och menade att Lill-polarn lika gärna kunde stanna hos honom medan jag gick bort till hovslagaren. Jag fick beröm för att hovarna ändå såg rätt bra ut, även om jag gott kunde låta verka dem lite mer regelbundet. Det blir till att boka in honom lite tätare framöver — helst två gånger per år, eller oftare om det behövs.

Lill-polarn var ute med mig och la bark i kryddspiralen, när jag ser att flera av våra jordgubbar börjar bli klara. Lill-polarn går förbi dem när han lägger ut barken och suckar högt. Han vet mycket väl att han inte får gå där och norpa men har lite svårt att koncentrera sig på kryddspiralen när han är tvungen att gå förbi jordgubbarna varje gång

Gubben var med ute en stund och pantade den jordgubben som var närmast kanten och Lill-polarn såg riktigt stressad ut när gubben sa att han fick vänta tills de andra jordgubbarna var klara, den här stora röda var hans och gud nåde om någon var där och pillade.

Jag tyckte riktigt synd om Lill-polarn , han kunde inte riktigt dölja sina jordgubbsabstinenser och skickade iväg barken lite hur som helst. När det kom en stor nötskrika flygandes och skulle ta jordgubben så får Lill-polarn fullständigt fnatt och slänger sig över jordgubben och börjar äta. Vi skall inte gå in på vad gubben sa!!

Lill-polarn ville absolut hjälpa gubben i dag med att riva innertaket i kokhuset. Gubben var väl inte direkt överförtjust i förslaget, men jag behövde lite lugn och ro för att sitta med koderna till bloggen. Det tar sin tid att reda ut alla detaljer, speciellt när man har någon som springer runt och tycker att hela bloggen borde vara gul och att hans bild ska vara störst i loggan – japp, Lill-polarn hade åsikter även där.

Så gubben tog med honom ut, och till en början gick det faktiskt riktigt bra. Men snart yrde det så mycket damm och sågspån i luften att det var svårt att se. Gubben sa till Lill-polarn att han kunde städa på övervåningen istället – där var det lugnare, och lite mindre risk att bli nertrampad av byggbråte.

Lill-polarn blev överlycklig. Han visste att det fanns ett par kartonger däruppe som “garanterat behövdes städas ur”, som han uttryckte det. Det dröjde dock inte länge innan gubben hörde ett gällt tjut. Sekunderna efter kom Lill-polarn farandes genom den gamla vedluckan.

Det visade sig att han hittat en liten bit av ett gammalt porslinsfat i trossbottnen – och i all upptäckarglädje hade han helt glömt var han stod. Bräderna gav vika, och han fick sig en ordentlig luftfärd.

Som tur var klarade han sig fint, och efteråt satt han där med sitt lilla porslinsfynd i handen och såg oförskämt nöjd ut. Gubben däremot muttrade något om hjälm, sele och arbetsmiljö….