Mitt liv bland två gårdar – i bilder, ord och små ögonblick

Dagens skrivuppmaning: Berätta om din morgonrutin.

På vardagarna väcker Claes-Olof mig klockan fyra. Då blir det kaffe, gos med hundarna och sedan iväg till jobbet. Det är en snabb och kärleksfull start, men det är helgmorgnarna som är mina allra favoriter.

Helgerna – den långsamma lyxen

På helgerna försöker jag sova lite längre – åtminstone en natt i veckan. Då sätter vi upp grinden till sovrummet, för annars kommer hundarna smygandes och försöker väcka mig på sitt allra diskretaste sätt. Jag är lättväckt, så jag hör hur de tasslar fram och tillbaka utanför dörren, fulla av förväntan.

Rör jag mig det minsta blir det direkt pusskalas. Då börjar det rusa runt i hela huset – alla vill ut, och genast! Är jag riktigt trött släpper jag bara ut dem. Men oftast passar jag på att kolla tunnlar och runda hagarna, för att se om vildsvin eller rådjur varit i farten under natten.

Jag älskar att fotografera tidigt på morgonen. Det är som om världen håller andan precis innan solen når över trädtopparna. Allt är stilla, tyst och mjukt. Man ser hur dagen vaknar, hur ljuset försiktigt letar sig fram och väcker färgerna, skuggorna och alla små detaljer som annars gömmer sig.

Sedan blir det kaffe och en stund med bloggen. Det är en av mina favoritstunder: hundarna somnar gärna om en liten stund, jag tänder vedspisen och låter värmen sprida sig medan jag skriver. Det är som om hela huset andas lugn.

Efter det går vi ut på en längre promenad, när dagen har vaknat ordentligt och vi är utvilade.  Den här rutinen är helt perfekt för mig – en liten helgtradition som laddar om både kropp och själ.

Daglig skrivuppmaning: Vad är det bästa sättet att träffa nya människor när man reser?

Nu när vi är i Kroatien har dagarna fyllts av utflykter, båtturer och små stunder där man försöker hålla koll på varandra så alla hinner med. Det blir ett naturligt flöde av prat, skratt och små pauser där man bara står och tittar ut över havet.

När vi åkte mellan öarna träffade vi en glad japanska som reste helt själv. Hon hade den där öppna, nyfikna energin som gör att man direkt vill prata lite mer. Hon visade oss bilder hon tagit inne i grottorna — blåskimrande väggar, droppande tak, ljus som bröt sig i vattnet som om hela världen glittrade.

Senare, när vi råkade gå fel i en liten fiskeby, var det hon som pekade ut rätt väg och skrattade med oss åt hur lätt det är att tappa bort sig bland gränderna.

Det slog mig hur enkelt det egentligen är: bjuder man lite på sig själv så rullar allt vidare av sig självt. En liten kommentar, ett leende, ett “var kommer du ifrån?” — och plötsligt har man en ny historia med sig hem.

Det är kanske det finaste med att resa: att världen öppnar sig när man själv gör det.