Mitt liv bland två gårdar – i bilder, ord och små ögonblick

Wow — vilken otroligt vacker promenad vi gjorde på den gamla stadsmuren i dag. Ljuset låg som ett mjukt skimmer över takpannorna, havet glittrade nedanför och varje steg gav en ny vy som nästan tog andan ur oss. Det är något särskilt med att gå högt ovanför gränderna och se hela staden breda ut sig som ett levande vykort.

Längs muren fanns flera små ställen där man kunde slå sig ner, ta en kopp kaffe eller en färskpressad juice och bara vila en stund. Perfekta små pauser där man fick ta in atmosfären, känna vinden och låta Dubrovnik sjunka in på riktigt.

En promenad genom historien

Dubrovniks mäktiga stadsmur är ett av Europas bäst bevarade försvarsverk och har skyddat staden i över 700 år. De första delarna byggdes redan på 1200‑talet, men muren fick sin nuvarande form under 1400–1500‑talen, när Dubrovnik — då kallad Republiken Ragusa — var en självständig handelsstad med kontakter över hela Medelhavet.

Muren sträcker sig ungefär 2 kilometer runt hela den gamla stadskärnan och når upp till 25 meters höjd. Den består av bastioner, torn och utsiktsplatser som en gång användes för att hålla pirater, fiender och stormakter på avstånd. Trots jordbävningar, krig och århundraden av slitage står den kvar som ett tyst vittne till stadens historia.

Att vandra här är inte bara en utsiktspromenad — det är att gå i fotspåren av vakter, handelsmän och stadsbor som rört sig längs samma sträckor i hundratals år.

Stadsmursvandringen är ett måste om man är i Dubrovnik. Den är lika mycket en upplevelse som en utsiktspunkt — en stilla, vacker rörelse genom historien och över havet.

Trots att båtturen blev inställd blev dagen helt och hållet lyckad. Ibland är det just de där oväntade skiftena som leder till de finaste stunderna.

Efter att vi gått klart hela muren, med benen lite trötta och huvudet fullt av utsikt, kändes det nästan som en gåva att få kliva in i Dominikanklostret. Den där första tystnaden i trädgården — bara sten, skugga och ett mjukt sus av grönt — var precis vad vi behövde. Ett andetag, ett litet stopp i tiden.

Klostret är ett av Dubrovniks äldsta och viktigaste byggnadsverk. Det började byggas redan 1301, och själva dominikanerklostret grundades 1315. Det placerades medvetet intill stadsmuren för att stärka den nordöstra sidan av staden. Precis som många andra byggnader här fick det byggas om efter den stora jordbävningen 1667, men mycket av den ursprungliga atmosfären finns kvar.

När man går in genom den imponerande trappan och den romanska porten möts man av en kyrka från 1300‑talet med ett brett, enkelt skepp. Hängande från den centrala bågen finns ett av klostrets mest kända verk: ett 500 cm högt krucifix av Paolo Veneziano, skänkt som votivgåva redan 1384. Det sägs vara ett av de största målade krucifixen i Europa.

Men det som verkligen fångade oss var klostergången. Den gotiska klostergården, byggd mellan 1456 och 1483, är ett litet paradis av sten och ljus. De eleganta trepassbågarna ramar in en stilla medelhavsträdgård, och i mitten står en gammal brunn från 1300‑talet som fortfarande fungerar. Under kriget 1991 drog man vatten här varje morgon — den sägs ha försörjt halva stadens befolkning under bombardemanget.

Och så fanns där det jag älskar: det gamla apoteket och museet. Här visas målningar, triptyker, silverkärl och relikvarier från Dubrovniks och Venetiens historia. Bland de mest kända verken finns målningar av Titian och Niccolo Ragusino. Det är som att gå genom ett koncentrat av stadens kultur, samlat i ett enda stilla rum.

Efter allt detta — muren, utsikten, trapporna, historien — var det skönt att bara stå där i trädgården en stund. Andas. Låta Dubrovnik sjunka in.

Vi har passat på att gå runt i Dubrovnik i dag, och började med ett besök på det etnografiska museet. Det andra museet sparar vi tills vi ska vandra längs muren — det känns som att det hör ihop med den utsikten.

Lägg till en rubrik av Ingalill Sjögren

Gränderna här är helt otroliga. Mysiga, slingrande, och så branta att man nästan skrattar åt sig själv när man försöker fotografera dem. Hur jag än vinklar kameran får jag inte riktigt med känslan av sten, ljus och höjdskillnader. Det är som att gränderna har sin egen hemlighet som bara upplevs när man går där.

Vi hamnade på en liten marknad och köpte balsam till Claes‑Olofs knän. Jag hittade örter hos en äldre dam, nästan precis vid lägenheten — sådana små möten som gör en resa mjukare.

Det var mycket folk i stan, så vi satte oss och tog en paus med pannkakor innan vi gick hem för att vila inför kvällens murvandring. En perfekt liten stund av stillhet mitt i allt det branta, vackra och levande.

De sista öarna på vår öhoppningsdag blev som små, lugna kapitel i en bok man inte vill ska ta slut. Först kom vi till Šipanska Luka, en av de där hamnarna som känns som en målning: stenhus, båtar som guppar och ett ljus som gör allting mjukare. Vi slog oss ner med en kall dricka och bara njöt av utsikten medan några i gruppen tog ett dopp. Det var en sådan stund där tiden liksom stannar upp och man bara får vara.

Sedan gick turen vidare till Koločep Island, grön och glittrande, med klippor som möter havet och små stigar som slingrar sig genom vegetationen. Här började man känna att dagen närmade sig sitt slut, men på det där sköna sättet där man fortfarande har energi kvar att ta in allt.

Sista stoppet blev Blue Cave, där flera i gruppen simmade in i grottan. Vattnet var så klart att man kunde se mängder av fiskar som rörde sig under ytan, som små silverstreck i det blå. Runt oss låg båtar i alla storlekar, och folk väntade på sin tur att simma in i grottan. Det var livligt, nästan lite kaotiskt, men samtidigt magiskt med ljuset som dansade i vattnet.

En perfekt avslutning på en dag fylld av sol, salt, skratt och små äventyr mellan öarna.