Resor

Dagens utflykt till Montenegro bjöd på många fina stunder, men den som fastnade mest hos mig var ändå Lady of the Rocks i Perast. Jag hade inte väntat mig så mycket av kyrkan — från utsidan såg den ganska enkel ut, nästan som vilken liten kustkyrka som helst.

Men oj… så fel jag hade.

När vi klev in öppnade sig en helt annan värld. Den lilla kyrkan var full av detaljer, historia och små skatter som gjorde att man ville gå långsamt, titta nära och låta allt sjunka in. Den lilla museidelen var så mysig, nästan som ett hem snarare än ett museum. Broderier, tavlor, gamla föremål och berättelser som låg tätt packade i rummen, som om de ville viska sin historia till oss.

Lady of the Rocks av Ingalill Sjögren

Och Perast själv… vilken charm. Den lilla kuststaden låg där som en stilla pärla, med stenhus, glittrande vatten och en lugn rytm som gjorde att man automatiskt sänkte axlarna. Det blev dagens roligaste stopp, helt enkelt. En sådan plats där man känner att man vill stanna lite längre, kanske ta en kaffe, kanske bara sitta och titta på båtarna som glider förbi.

Det är fint när en plats överraskar en så. När något som ser enkelt ut visar sig vara fullt av liv, värme och små berättelser.

Vi kom precis hem från dagsutflykten till Montenegro, lite trötta i benen och fulla av intryck. Det blev en sådan där dag som både rusar och dröjer kvar på samma gång.

Efter timmar av trappor, utsikter och små gränder bestämde vi oss för att göra något enkelt: köpa med oss mat hem och laga till det själva. Bara få landa, andas ut och låta allt sjunka in.

Här är en liten slideshowe från kattmuseumet , trappor och fika på balkongen. Det är lite blandade bilder från dagen.

Fika på balkongen av Ingalill Sjögren

Vi promenerade bort till Polec Porten, och det var så vackert på kvällen när allt lyste upp. Ljuset låg som ett mjukt skimmer över husen och folkvimlet, och även om det var mycket människor kändes det aldrig trångt — bara levande och härligt.

När vi gjort oss hemmastadda i lägenheten och fått av oss resdammet, gick vi ut för att hitta lunch. Vi hamnade i en smal gränd där de serverade världens godaste hamburgare — och pomfritten ska vi inte ens börja prata om, så gott att man nästan blev lite tyst av ren njutning. Det var precis den där typen av enkel, perfekt mat som man bara råkar snubbla över när man reser.