Dagens skrivuppmaning fick mig att le för mig själv redan innan kaffet ens hunnit kallna. För visst har man varit med om en del märkliga missförstånd genom åren – men ett sticker ut lite extra.
Det var den gången vi satt hos mäklaren, sådär lite lagom spända och förväntansfulla, med drömmar om gårdsliv och odlingsbäddar som dansade framför ögonen. Samtalet flöt på fint, tills den där avgörande frågan kom:
“Hur hittade ni objektet?”
Och vi, självsäkra som bara den, svarade i kör:
“På Båå-visjeon”
Fast… inte som man säger det här hemma i Sverige. Nej då. Vi uttalade det med pondus, som om vi precis klivit av ett internationellt fastighetsmöte i London:
“Bovision med ett sje-ljud.”
Mäklaren tittade på oss. Och blinkade.
“Förlåt… var sa ni?”
“Båå-visjeon.” upprepade vi, lika övertygade. Kanske till och med lite långsammare, för säkerhets skull.
Det blev tyst en stund. Ni vet en sån där tystnad där man nästan kan höra kugghjulen snurra. Mäklaren lutade sig bakåt, kisade lite och såg ut som om han försökte koppla ihop ett mycket komplicerat pussel.
“Jaha… menar ni… Bo vision?”
Och där. Där föll poletten ner.
Det var som om någon drog undan mattan under vår språkliga självsäkerhet. Plötsligt hörde vi själva hur vi hade låtit – som två entusiaster som försökte göra en svensk bostadssajt till något slags internationellt varumärke.
Än idag kan jag inte säga “Bovision” utan att höra det där överdrivet engelska uttalet i huvudet. Och jag undrar lite stilla om mäklaren fortfarande minns oss som “de där Båå-visjeon-människorna”.
Det är tur att husköpet gick bättre än uttalet i alla fall.
