Det skulle utan tvekan vara Mr Darcy. Inte bara för att han är den där typen av man som ser ut som om han just upptäckt att världen är full av folk som inte håller måttet, utan också för att det hade varit fascinerande att sitta mittemot honom och se hur länge man kunde hålla sig för skratt. Mr Darcy i Stolthet och fördom bjuder ju inte direkt på uppsluppen småprat vid middagsbordet, men han gör det hela så mycket mer intressant med sin stolthet, sina förutfattade meningar och sitt lätt förolämpade sätt.
Tänk dig en ljum kväll i 1800-talets England, med den vackra trädgården och ett storslaget slott i bakgrunden. Jag ser framför mig hur vi sitter där med silverbestick, styva ryggar och alldeles för många osagda tankar mellan rätterna. Jag skulle fråga honom hur det egentligen känns att gå runt och vara så där oemotståndligt reserverad, och om han någon gång känner behov av att bara säga: “Nej, nu får det räcka med stolthet för idag.” Han hade säkert svarat något kort, artigt och lätt nedlåtande, medan jag själv hade haft svårt att inte explodera av hans sätt.
Det hade blivit en middag där samtalet troligen hade varit minst lika spännande som maten. Kanske lite för spännande, faktiskt. Men det är ju just därför Mr Darcy skulle vara den perfekta middagsgästen: han säger inte allt, han visar inte allt, och ändå blir man helt fascinerad.
