Dagens skrivuppmaning: När har en främling helt återställt din tro på människor?
Det finns ögonblick som fastnar, inte för att de är stora, utan för att de är goda. Ett sådant hände på en resa – mitt i allt det där som hör semesterflygplatser till: sorlet, stressen, väskor som skaver, och den där känslan av att tiden alltid går lite snabbare än man själv.
Vi satt i en lång soffa, full av folk och väskor. Jag hade kameran bredvid mig, den där kameran som följt mig genom så många små äventyr. Men när det var dags att gå mot gaten blev jag jäktad, nästan lite uppslukad av brådskan. Och kameran… den blev kvar.
Det var först när vi kommit en bit bort som jag kände det där kalla sticket i magen. Du vet – när man inser att något dyrbart är borta. Jag hann tänka på allt: priset, minnena, bilderna som låg där inne, hur trist det skulle vara att förlora den.
Och så hör jag ett rop bakom mig. På franska. Snabbt, ivrigt, nästan som om orden sprang lika fort som hon gjorde.
Jag vänder mig om – och där kommer hon. En ung kvinna, vilt viftande med min kamera i handen, som om hon höll något heligt. Hon hade sett den ligga kvar i soffan, förstått att jag glömt den, och sprungit efter mig genom hela terminalen.
Jag blev så glad att jag nästan tappade andan. Inte bara för kamerans skull – även om den var dyr och betydelsefull – utan för gesten. För att någon, mitt i sin egen resa, valde att göra något så omtänksamt för en total främling.
Det var ett sådant ögonblick som får världen att kännas lite mjukare. Som om någon strök handen över allt det kantiga och sa: “Det finns godhet här. Du är inte ensam.”
