Vår vandring började på Pico do Arieiro, på 1 818 meters höjd och är Madeiras tredje högsta berg och fortsätter på branta stigar förbi betagande djupa dalgångar till Madeiras högsta topp Pico Ruivo. Vägen dit var smal, slingrande, och följde bergets konturer. Ingen resa för höjdrädda! Något som gubben är! Höjden fungerade riktigt bra för honom eftersom det var vajrar längs sidorna där det var som värst.

Helt otroligt fint. Bra kvalitet på leden, några tunnlar och många trappor upp och ner. Som lägst är man på drygt 1500m, så det handlar om starka ben. Tror att det är ca 9 km mellan topparna. Tunnlarna hade jag stressat upp mig för, men de var ju jättefina. Fick ingen klaustrofobi.

Det är ganska rejäl höjning, och att luften är tunnare här uppe. Jag är lite känslig för sånt, och trodde när det var som värst att jag skulle få ge mig. Och det här var inte ett ställe man vill svimma på, om jag säger så. Sedan blev det inte bättre av att jag hade en fitness armband på mig som visade 255 när det var som värst. Hade go lust att slänga den över kanten, man blev ju ännu mera stressad av att titta på den.

Guiden körde ganska högt tempo och de andra som var med på turen var inte speciellt intresserade av att ta kort, och jag är en foto nörd! Hur ofta ränner man runt bland bergen!? Jag ville ju ta mängder av kort, så det blev att de fick vänta in oss hela tiden. Den enda gången en del tog sig tid med att ta kort, var när de hamnade bakom oss och vi korkade igen vägen  🙂

Turen var helt underbar även om det tog på krafterna och knäna värkte. Och vill Micael som inte var med göra denna tur så hakar vi nog på igen. Den var värd varenda sekund.

Vi besökte Câmara de Lobos på väg till nunnornas dal. Denna stad ligger ungefär 7,0 km från Funchal och är än idag en av Madeiras viktigaste fiskebyar.Den första kaptenen av Funchal, João Gonçalves Zarco, döpte staden så eftersom han fann ett stort antal sjölejon här då han år 1419 seglade in i viken Câmara de Lobos. En av de mest kända och framstående besökare till ön, Winston Churchill, var så förtjust av den pittoreska bukten på hans första resa till Madeira år 1950, att han återvände gång på gång för att måla det drömlika landskapet här.

De scenarier som presenteras här, som utspridda nät och torkad fisk förklarar den dagliga rutinen än idag. Samhället „Estreito de Câmara de Lobos“ är en av kommunerna som har det största området av odlade vingårdar som producerar det berömda Madeiravinet. I samma kommun anordnas i september varje år den berömda Madeiravin-festivalen, där både lokalbefolkningen och turister hjälps åt att skörda vindruvorna.

Funchal och hotellområden ligger det mäktiga Nunnornas Dal, Curral da Freiras.  Man åker på en serpentinväg genom den berömda eukalyptusskogen. Träden startar sina dagar som små buskar med ganska så stora blad och allt eftersom de blir äldre så ändrar busken form till träd och bladen blir avlånga och silvergröna. Trädets stam ser ut som det håller på att gå sönder för trädet vrider sig efter solen. Man kan inte använda trädet till något, varken som virke eller att göra papper utav men man har planterat trädet för att stoppa bränder i bergen. Eukalyptus kräver en del vätska och brinner dåligt.

Efter cirka 30 minuter kommer man fram till en fantastiskt utkikspunkt! Cirka 1000 meter över havet har an en vidunderlig vy ner i dalen och över kringliggande berg. Oslagbart. Nedanför ser man den speciella vägen som tagits fram för att kunna ta sig ned i dalen. Namnet har dalen fått då klostret Santa Claras nunnor fick ta över marken i slutet av 1497 och när nunnorna i Funchal flydde hit mitten av 1550-talet för att undgå den franska pirater som attackerade Funchal.

Madeira var den enda platsen ,i mitten på 1500-talet där man odlade socker. Många blev väldigt rika och ön drog till sig pirater. De kom från Frankrike. När de landsteg i Funchal så frågade de vilka det var som hade pengarna och då sa alla att det var nunnorna. Det stämde förvisso men de ägde inte pengarna utan fungerade som bank till alla rika. Piraterna sökte nunnorna som fick fly och de gömde sig i dalen som idag kallas”Nun’sValley.Byn heter egentligen Curral das Freiras. Där tog de skydd och hade kontroll för det fanns bara en väg in i dalen. När socker sedan började odlas på fler platser i Europa kunde nunnorna flytta tillbaka till Funchal och klostret där. Man har som specialitet att tillverka kastanjelikör och kastanjekaka i byn.

Det första vi gjorde när vi kom fram till lägenheten var att gå ner till affären så gubben fick köpa sig ett par flaskor nypressad apelsin juice. Städerskan var inte riktigt klar och vi kom framlite för tidigt. Lägenheten låg mitt i Funcahl med en park och mängder av restauranger runt hörnet. Marinan låg ett par hundra meter nedanför och det hade kommit in ett gigantiskt kryssningsfartyg som vi var lite nyfikna på.

Vår lägenhet är på 3 våningar, så det blir ett fasligt springande upp och ner i trapporna. Det måste ha varit små lägenheter från början för det är som ett trapphus inne med dörrar åt alla håll och kanter. Mysig med väldigt udda.

Det blev en fin promenad nere i Marinan för att gå av pizzan och allt gott man har vräkt i sig under resan och det första vi mötte på pizzerian var svenskar 🙂 Ett glatt gäng som hade bilat runt hela Madeira och som skulle åka hem imorgon. De berättade om en gubbe som hade
vandrat den turen vi skall göra på fredag. Han hade fastnat med staven och snavat så han hade fått den rätt i pannan. Det såg tydligen ut som han hade ett skotthål i pannan! Vi kanske skall tänka om med den turen!?

Även nere i Marinan satt massa svenskar, så det kändes nästan som man var hemma. Vi funderar på att titta på olika trädgårdar i morgon men vi får se! Gubben vill ut och åka båt, Tobbe vill gotta sig och jag vill shoppa. Som sagt få se vad det blir i morgon 🙂