... dina symboler här ...

Maja och Pärla

Gården

Jag känner mig verkligen tacksam över att vi har så mycket plats omkring oss. Den gigantiska tomten känns ibland nästan oöverskådlig – det finns alltid något hörn som ropar efter lite omsorg, någon rabatt som vill rensas eller en ny idé som pockar på att få bli verklighet. Samtidigt är det just den här vidden som gör stället så levande.

Maja och Pärla

Just nu är vi hundvakt åt Maja och Pärla igen, och de fyller tomten med sådan livsglädje. Tillsammans med Jippy och Jackpot blir de som ett eget litet fyrbent gäng – de rusar genom gräset, nosar nyfiket bland odlingstunnlarna, utforskar skogsdelen och avslutar med lyckliga språng i den lilla hagen.

Jackpot

Det är något så genuint glädjande med att se dem så fria och nöjda. Deras energi smittar, och varje springtur får platsen att kännas ännu mer som ett paradis – för både människor och djur.

Jippy

56. Explosion (136 av 182)

56. Explosion (136 av 182)

I år har chiliplantorna verkligen överträffat sig själva.  Rött, orange, gult och chokladbrunt lyste mellan de gröna bladen som små eldiga juveler. Smaken är lika intensiv som färgerna; vissa frukter bränner till direkt, andra bygger upp värmen långsamt men bestämt. Skörden har varit så riklig att korgarna snabbt fylls och köket doftar friskt av nyskördade frukter. Jag kommer kunna plocka länge än, och det känns fint att även kunna dela med sig till andra chiliälskare.

Söndagslunch

Lunch
Under det underbara höstljuset passade vi på att flytta ut lunchen i trädgården. Jorden doftade friskt när jag grävde upp fler knorgi-knölar, som sedan fick fräsa sakta tillsammans med jamaca bell chili tills doften fyllde luften. Jag stekte ett ägg och ute i odlingstunnlarna hittade jag späda sparrisskott.

Lunch
Allt lades upp på ett fat och toppades med en krasseblomma i solgult, en nypa persilja och några rödkloverblommor – en kombination som var lika vacker för ögat som den var smakrik. Att äta detta ute, med solen som ännu värmer men vinden som påminner om att vintern närmar sig, kändes väldigt lyxigt.

Lunch
Det gäller verkligen att njuta av varje sista varm dag innan frosten lägger sin tysta filt över trädgården.

Korogi-knölar

Korogi-knölar

Igår testade jag för första gången korogi-knölar, de märkliga små rotsakerna som jag dragit upp ur jorden med leriga fingrar och viss förundran. Redan när jag sköljde dem i kallt vatten märkte jag hur krispiga de kändes mellan fingrarna – nästan larvlikt formade, men vita och fräscha. Jag kunde inte låta bli att äta ett par direkt, råa och naturella, med den där förväntan som hör hösten till. Krispet överraskade! Milt söta, lite nötiga och nästan som en blandning av rädisa och jordärtskocka – fast ännu mildare och skönt fräscha.

Korogi-knölar

Sedan ropade kreativiteten på kryddning – så jag la några knölar på en skiva grovt bröd, strödde över örtsalt, lite svartpeppar, riven ost och ringlade på olivolja innan jag värmde mackan försiktigt. De höll sig fortfarande otroligt krispiga trots värmen, och smaken blev genast lite rundare och mer spännande. Det blev verkligen en favorit, och korogi visade sig vara lika bra rå som tillagad – perfekt att varva mellan mackor, sallad och små vegetariska rätter.

Lunch

Det är ett speciellt nöje att kunna skörda sin egen mat. Korogi är inte bara lätt att föröka och odla, utan knölarna trivs extra bra i fuktig, mullrik jord och kan plockas långt in på hösten – stort plus för den som vill ha fräscht från trädgården länge. De lagras dåligt, så det gäller att njuta när de är som bäst, gärna direkt från jorden eller med enkla smaker som får knaprigheten att stå i centrum.​

298. Stenig (135 av 182)

298. Stenig (135 av 182)

På lunchen tog jag en promenad runt Kullagärdet i Sävedalen. Solen letade sig fram mellan husen, och luften var sådär krispig som bara höstdagar kan vara. Men det som verkligen fångade min uppmärksamhet var något oväntat — stora stenblock, utspridda vid skogskanten.

Sävedalen

På ett ställe lutade stenarna mot varandra som om de försökte bygga en egen liten grotta. Det såg nästan ut som om någon med ett jättehumör bara slängt dit dem i ett ögonblick av frustration. Eller kanske som om naturen själv lekt med tärningar av granit.