Varje morgon numera har vi fått en ny, varm rutin här hemma. Hittekatten Gustav, med sina mjuka tassar och stora, nyfikna ögon, kommer trippande in så fort vi öppnar dörren. Med en självklarhet tar han sikte på finsoffan – som om den alltid varit hans.

I soffan ligger mammas gamla lapptäcke, ett riktigt hantverk från när hon var ung. Gustav letar upp en mjuk vik, rullar ihop sig och vilar sitt lilla huvud på täcket. Han spinner till ibland, som om han drömmer lyckligt, och alldeles strax slumrar han till. Där ligger han, ostörd och trygg, och sover som bara katter kan – djupt och länge.

Söndagsmorgonen möter mig med stillsam energi. Solens strålar letar sig in genom fönstret när jag hänger tvätten och förbereder en ny maskin. Det är något meditativt med dessa små sysslor – doften av nytvättat, det enkla handlaget, känslan av ordning.

Snart är det dags för dagens höjdpunkt: en promenad i skogen tillsammans med hundarna. Där bland träd och mjuk mossa fylls jag av frisk luft och ro. Tanken på att få möta skogens majestät, kanske stanna till vid en kraftig ek och bara andas in ögonblicket, ger mig förväntan. Hundarna ser lika mycket fram emot äventyret som jag – deras svansar viftar när vi närmar oss skogsbrynet.

Det är i dessa stunder, mellan vardagens små bestyr och naturens storslagenhet, som jag känner mig mest levande. Livets puls blir tydlig och jag samlar energi för veckan som kommer.

Jag har alltid haft en särskild plats i hjärtat för ekar. Det är något särskilt med deras robusta stammar, utsträckta kronor och tusenåriga styrka. Eken står kvar när andra träd viker sig för tidens tand. Dess kraftfulla närvaro inger respekt – och samtidigt ett märkligt lugn. Att vandra bland ekar ger mig känslan av att vara nära naturens själ och historiens vingslag. För mig kommer eken alltid vara skogens majestät och en symbol för uthållighet och klokhet.

Dikt: Den gamla eken

I gryningens tysta timma
vakar den gamla eken stilla,
med rötter som bär på sagor
och grenar som världen vill hylla.

När vindarna sakta susar
talas det om tidens gång,
och i ekens skuggor vilar
en uråldrig, vis sång.

Vi visste att tomten skulle kännas luftigare efter buskröjningen. Vi såg framför oss lite mer ljus, bättre utsikt mot syrenhäcken, kanske en enklare väg för igelkotten att ta sig fram. Men vad vi inte riktigt väntat oss – var den explosion av rödhakar som följde. Plötsligt var de överallt.

Det är något med rödhakar. De är små, ettriga och snudd på omöjliga att fånga med blicken när de virvlar förbi. Röjet hade tydligen öppnat upp ett smörgåsbord för dem: jord blottad, insekter lättare att nå, mindre gömställen för bytena. De kastade sig fram genom luften som små projektiler, landade knappt innan de var på väg igen.