182 Foto 2026

Det är något särskilt med den allra första svängen ut på morgonen. När hundarna tassar ut med mjuka steg och världen fortfarande ligger kvar i sin tystnad. Jag älskar att gå den rundan — den där som inte är för att motionera eller hinna något, utan bara för att landa i dagen.

Vi går över gårdsplanen och jag låter blicken svepa över tomten, som jag alltid gör. Ser om viltsvinen varit i farten under natten, om något är omrört eller om spåren ligger kvar som små berättelser i gräset. Morgonljuset letar sig fram mellan träden, försiktigt först, som om det inte vill störa. Daggen glimmar i varje strå, och hundarna nosar runt med den där nyfikna självklarheten som bara djur har.

Det är en stund av stillhet. En sådan som inte behöver ord eller planer. Bara andetag, ljus, mark under fötterna och hundar som rör sig tryggt vid min sida. Varje morgon börjar lite bättre när vi tar den svängen tillsammans.

I går, när jag gick genom skogen, fick jag syn på något som nästan såg ut som små vågor av ljus på en gammal stock. Stora, härliga ostronmusslingar, mjukt skiftande i grått och beige, hade brett ut sig som ett eget litet landskap. Det är märkligt hur svampar kan få en helt vanlig trädstam att se ut som ett konstverk.

Det var något stillsamt över platsen. Ingen hade rört vid stocken på länge, och naturen hade fått arbeta i fred — lager på lager av liv som byggts upp utan brådska. Ostronmusslingarna låg där som ett bevis på hur vackert allt blir när det får växa orört, när skogen får bestämma takten själv.

Vid Klippans kulturreservat ligger det allra äldsta huset, känt som Röda byggnaden. Det byggdes redan 1762, och står än i dag som ett stilla vittne till Göteborgs historia.

Med sina röda träpaneler och små fönster mot älven bär huset på berättelser om hantverk, handel och vardagsliv från en annan tid. Det är något särskilt med att stå där en tidig morgon — känna doften av havet, höra måsarna och se solen glittra mot den röda fasaden.

Ett stycke kulturarv som fortfarande andas.

Från kapellets höjd ser Älvsborgsbron ut som en stilla båge över älven — ett grönt stråk av rörelse och riktning mitt i det tidlösa lugnet vid Sankta Birgittas kapell.

Nu är det äntligen ljust i mitt örteri. Tidigare kunde jag tända den lilla lampan som satt där, men det gjorde knappt någon skillnad – som att försöka lysa upp ett helt rum med ett stearinljus.

Nu har jag två starka lysrörsarmaturer som sträcker sig över hyllorna och en mindre lampa vid bordet när jag bara vill stå där och jobba. Plötsligt syns varje blad, varje liten kruka, varje ny idé som spirar.

Det är som om örteriet har vaknat och sagt: “Tack. Nu kan vi börja på riktigt.”