Den bok jag har läst fler gånger än någon annan är Den hemlighetsfulla ön av Jules Verne. Det är en sådan där berättelse som aldrig riktigt tappar sin magi, hur många gånger jag än återvänder till den.
Jag minns första gången jag läste den – känslan av äventyr, uppfinningsrikedom och den där nästan barnsliga fascinationen inför vad människor kan åstadkomma med kunskap, samarbete och envishet. Det är något särskilt med Vernes sätt att skriva; han lyckas väva samman vetenskap, fantasi och spänning på ett sätt som gör att man både lär sig något och dras med i berättelsen.
Under åren har jag plockat upp boken flera gånger. Ibland för att återuppleva själva historien, ibland för att få den där speciella känslan av upptäckarlust igen. Varje omläsning ger något nytt – små detaljer man inte tänkt på tidigare eller nya tankar kring karaktärerna och deras val.
Jag har alltid haft en särskild förkärlek för Jules Vernes böcker. De är tidlösa på något vis, och trots att de skrevs för länge sedan känns de fortfarande levande och inspirerande. De väcker både nyfikenhet och kreativitet, vilket nog är en anledning till att jag återkommer till dem gång på gång.
Och visst är det lite extra roligt att berättelsen också blev serie – jag minns särskilt versionen från 1973 med Omar Sharif. Den gav ytterligare en dimension till historien, även om boken alltid kommer att vara det som stannar kvar starkast hos mig.
