Alltså… jag vet inte om jag ska skratta eller bara stilla nicka imponerat åt kreativiteten.
Vi hade ju det där projektet, min arbetskompis och jag. Ett sånt där hälsosamt, nästan lite heligt projekt. 28 dagar med vårt egenblandade detox-te. Noggrant utvalt, omsorgsfullt blandat – och med stora förhoppningar om att vi skulle bli våra bästa, renaste och mest balanserade jag.
Dagligen skulle det drickas. Inga konstigheter.
Sen gick tiden. Han tog två veckors semester hemma. Perfekt tänkte jag – nu finns det ju verkligen tid! Ingen stress, inga tider att passa. Bara lugn, ro… och te.
När han kom tillbaka frågade jag lite nyfiket:
– Hur gick det med tet?
Svaret kom blixtsnabbt, helt utan tvekan:
– Jag hann inte.
Och där stod jag.
Hann inte.
Inte… hinna… dricka… te.
Vi pratar alltså om att koka vatten. Hälla över. Vänta lite. Dricka. Klart.
Det är ju inte direkt som att han skulle bygga en snickeboa, gjuta en altan eller plantera om hela trädgården i motvind och ösregn.
Men nej. Tiden räckte inte till.
Jag kan inte låta bli att beundra nivån på ursäkten. Den är så enkel, så ren, så fullständigt orubblig. Inga krusiduller, inga överdrifter. Bara ett konstaterande:
”Jag hann inte.”
Och kanske är det just det som gör den genial.
För någonstans där inser man ju hur vi människor fungerar. Vi kan planera, strukturera och bestämma oss – men så kommer livet emellan. Eller… Netflix. Eller soffan. Eller bara den där mystiska kraften som gör att vissa saker plötsligt känns lika avancerade som att bestiga Kebnekaise.
Själv stod jag där med mitt te, dag efter dag, och kände mig nästan lite överambitiös. Kanske borde jag också ha sagt:
”Nej, idag hinner jag nog inte brygga det här extremt tidskrävande tet.”
Men nej då. Här kokas det vatten som om det vore ett heltidsjobb.
Så dagens lärdom:
Om du någon gång behöver en riktigt vattentät ursäkt – håll den enkel.
Och framför allt:
Underskatta aldrig hur svårt det kan vara att… göra en kopp te.
