Har ni någonsin sträckläst en bok eller suttit som fastklistrad framför en filmserie i början, bara för att mot slutet känna hur engagemanget sakta men säkert helt dör ut?
Exakt så blev min relation till Hungerspelen.
Början av serien var ju helt fantastisk. Konceptet var klockrent, tempot högt och spänningen låg och darrade i luften hela tiden. Man satt på nålar och hejade på Katniss med andan i halsen. Men någonstans längs vägen hände något. Den där härliga, medryckande spänningen man hoppades på försvann och ersattes istället av någonting som bara kändes tungt, utdraget och – ärligt talat – ganska irriterande.
Det är fullt förståeligt att en dystopi om krig, trauma och förtryck ska vara mörk. Det köper jag! Men när narrativet tappar all form av hopp eller drivkraft blir det svårt att stanna kvar mentalt. Istället för att man sitter och hoppas på en smart vändning eller en meningsfull seger, blir upplevelsen mer som en lång utdragningsprocess.
Det kändes nästan som att serien fastnade i sitt eget mörker, och karaktärernas utveckling blev mer plågsam än engagerande.
Men det som verkligen fick bägaren att rinna över var hur allt rundades av. När det uppdagas och röstas om att man ska anordna ett nytt Hungerspel för Kapitoliums barn… då tappar man nästan luften.
Efter allt slakteri, alla förluster, allt lidande och hela den revolution som vi har följt i tre böcker/fyra filmer – vad var poängen om man bara landar i exakt samma metodik igen?
”Nu kör vi samma sak igen, fast ännu deppigare.”
Det är den känslan man sitter kvar med. Istället för att visa att världen faktiskt har lärt sig något eller att revolutionen ledde till en verklig förändring, blir det bara en cynisk upprepning. Visst, man kan argumentera för att det visar krigets bittra verklighet och hur makt korrumperar oavsett sida – men rent berättarmässigt kändes det tyvärr mest platt, snopet och helt tomt på upprättelse.
