Det finns en grej jag önskar att skolan lärde ut. Inte matematik, inte geografi, inte hur man stavar till ”sällsynt” utan att kolla Google tre gånger. Nej — jag önskar att någon hade lärt barnen respekt.
Jag jobbar som vaktmästare och städare på två idrottshallar. Två hallar, två arenor fulla av ungdomar, och dagligen blir jag så trött — inte i kroppen (även om ryggen har åsikter), utan i själen. Det är bristen på respekt. Den som riktas mot mig, mot varandra, mot lokalerna. Det är inte alltid stora grejer — det är tusen små. Skräp som flyger som höstlöv över golvet. En ung tjej som petar in tuggummit under bänken medan jag står tre meter bort och ser rakt på henne. Killar som springer genom fuktigt nymoppade golv, skrattande, medan jag står där med moppen och min sista nerv.
Och så det tysta — blicken som glider rakt genom mig, som om jag var en möbel. Eller värre: en möbel de måste gå runt.
Det handlar inte om att jag vill ha applåder för att jag gör mitt jobb. Jag behöver ingen parad. Men jag skulle vilja kliva in på morgonen och känna att hallen är vår — min och deras — en gemensam plats som alla har ansvar för. Istället känner jag mig som en osynlig docka som städar upp efter människor som inte ens registrerar att jag existerar förrän toaletten är slut på papper.
Det värsta? Det blir värre för varje år. Jag har märkt en förskjutning — en långsam, mjuk glidning — från att ungarna åtminstone såg generade ut när de blev tillsagda, till att de nu himlar med ögonen eller, på riktigt, säger ”det är ju ditt jobb.” Ja. Det är mitt jobb. Men det är inte mitt jobb att bli osedd av dig.
Men så. Då och då. Någonstans mellan tuggummit under bänken och den tredje omkullsparkade papperskorgen, kommer en elev — oftast en tyst sådan, en sån som också verkar osedd — och säger ”tack” eller ”tusan vad rent det blev” eller stannar upp en halv sekund för att hålla upp dörren. Och då, precis då, minns jag varför jag fortfarande är kvar. För de finns. De respektfulla. De syns bara inte för att de inte gör oväsen.
Så om jag fick önska en sak att skolan lärde ut — förutom att man faktiskt ska veta hur man stavar till ”sällsynt” utan Google — så vore det detta: att respekt inte är något man har eller saknar, utan något man gör. En handling. Ett val. Varje dag, varje möte, även med den som står med moppen.
