Gården

När vi köpte gården för drygt 20 år sedan fick vi med oss mer än bara hus och mark – vi fick också en hög med gamla kartor. De låg där, lite gulnade i kanterna, som om de bar på små hemligheter från förr.

Enligt mäklaren gick tomtgränsen ”sisådär vid muren… typ”. Det kändes inte som en exakt vetenskap direkt, och utan GPS-mätning eller laserinstrument fick vi helt enkelt gå på magkänslan.

Så när det var dags att sätta upp staketet, ja… vi drog det på ett ungefär. Inga millimeterprecisioner här inte! Troligtvis har vi naggat lite på kommunens mark – men det är bara fråga om ett dike och en smal remsa gräs. Inget någon verkar ha saknat, och diket ligger kvar där det alltid gjort, stilla och oberört.

På något vis är det en del av charmen  – allt är inte hugget i sten. Och muren? Ja, den står där som ett slags tidsmarkör, en påminnelse om att vissa gränser kanske inte alltid behöver vara så exakta.

När vi flyttade hit till gården fanns det redan ett litet “landmärke” precis utanför hagen: ett gammalt bilvrak, troligtvis en PV Volvo-lastbil. Då var det knappt något man la märke till, halvt dolt som den var under ett tätt tak av hagtorn och sly. Men med åren – och med våra ständiga röjningsinsatser runt gården – har buskarna runt bilen försvunnit, och vraket har kommit fram i ljuset.

Det har blivit lite av en kuriositet, både för oss och för besökare. Jag har fotat bilen några gånger genom åren, mest för att dokumentera hur naturen både tar över och släpper taget om gamla saker. Det senaste året har vi städat upp runt omkring, plockat bort vassa delar och skräp. Men bilen själv har gjort sitt – rosten har tagit över, så till den grad att delar ramlar av helt av sig själv.

Vi hade en chans att bli av med bilen tidigare, när skrotfirman ändå var här för att hämta en annan bil. De frågade om de skulle ta med sig även den här, men då var vi tveksamma. Kanske för att den trots allt blivit en sån självklar del av landskapet här.

Nu, när den blottas helt på höst och vinter när träden inte längre gömmer den, känner jag att det nog är dags att låta den gå vidare. Det är trots allt farligt med vassa, rostiga bilvrak, särskilt när trädgården används av både folk och djur. Kanske får det bli några sista foton, som minne av vår gamla gårdsvän, innan vi säger hej då på riktigt.

Idag gäller det verkligen att komma ihåg att ta pauser – solen steker och värmen ligger som ett täcke över trädgården och huset. Jag försöker påminna mig själv om att ta det lugnt och njuta av processen, även om jag vill få så mycket gjort som möjligt.

Ett av dagens små glädjeämnen är att de gamla fönstren nu äntligen kommit på plats på skåpen! Känslan när något börjar falla på plats efter att ha legat länge på att-göra-listan… nu är det bara lite målning kvar, sen är de helt klara.

Jag har också målat om farmors byrå så att den passar in bättre här i örtförådet. Det känns fint att kunna ge gamla möbler nytt liv och låta dem smälta in i miljön, samtidigt som de bär med sig sin historia.

Nu är det bara hyllplanen och sidorna till skåpet kvar att montera. Jag längtar verkligen tills allt är klart och jag får flytta ut örterna, vågen och torken och börja fylla upp skåpen. Det ska bli så härligt att äntligen få ordning och kunna använda alla redskap och ingredienser igen!

Men ja, det får ta den tid det tar – och idag är pauserna nästan viktigast. Med en kopp svalkande dryck i skuggan och hundarna lekandes i trädgården känner jag ändå att sommaren är precis så som jag vill ha den: lite pyssel, lite vila och mycket glädje.