Gården

Idag tog jag ett rejält krafttag och rensade bort sly i den gamla grunden där det lilla sylthuset en gång stod. Det är lite sorgligt att det inte finns några bilder bevarade, för enligt vad jag hört ska huset ha haft höga, vackra rutor.

Vi har haft så mycket annat att renovera genom åren att skorstenen bara har fått stå kvar som den är. Men nu känns det faktiskt som att tiden har sprungit ifrån den, och jag börjar inse att det nog inte är någon idé att försöka renovera. Istället lutar det åt att plocka ner den helt.

Det ligger fortfarande kvar trasiga rutor i marken, och ett av träden intill har gammal eltråd virad runt sig som också måste bort. Det finns en hel del att ta tag i, med andra ord.

Men när brännässlorna väl försvinner och slyet röjs undan blir det så otroligt luftigt och fint. Det är verkligen guld värt – även om det känns lite motigt mitt i arbetet när man ser hur omfattande det faktiskt är.

Nu har jag äntligen tagit tag i kanterna vid den stora hagen. Brännäslorna har fått breda ut sig nästan fyra meter från stenmuren, som om de sakta tagit över marken när vi inte riktigt hunnit med.

Det är just det där som känns i hjärtat – när man ser hur det växer igen. Förr hade vi ju hästarna som hjälpte till att hålla landskapet öppet, och nu blir det så tydligt hur mycket deras närvaro betydde.

Vi har kunnat köra med åkgräsklipparen i en slinga mellan Tobbes hus och ner i hagen, men nu när kanterna vuxit igen går det inte längre på samma sätt. Istället får vi köra ut och börja om, lite mer omständligt, lite mer arbete.

Men idag hände något ändå. Jag kom över halva sträckan, och trots att det är tungt att ta hand om alla brännäslor som ska bort, så finns det en tillfredsställelse i varje meter som öppnas upp.

För det är något särskilt med det – att se gården komma tillbaka. Att ana formen av det som en gång var självklart. Och att veta att, steg för steg, så går det att hitta tillbaka dit igen.

Det blev en riktigt bra dag i trädgården idag. Jag började med att röja rent längs murarna och har nu siktat in mig på köksträdgården och vidare ner mot den nedre hagen vid skogen. Det känns alltid så skönt när man kommer igång och verkligen ser resultat direkt.

Vi har haft påhälsning av vildsvin igen… men den här gången får man nästan säga att de gjorde lite nytta. De hade bökat upp jorden precis framför muren där jag ändå håller på att rensa, så där slapp jag lite arbete. Alltid något att vara tacksam för, även när det gäller oväntade gäster.

Lite värre var det med mangolden mellan tunnlarna. Där fanns det inte mycket kvar – mest bara stjälkar. Så där har rådjuren nog varit framme igen. Det har varit en period med ganska täta besök nu, både av vildsvin och rådjur, så vi får nog ta tag i det ordentligt. Planen är att sätta upp viltskrämmor med både ljus och ljud. Hjälper inte det, ja… då får vi väl börja fundera på el runt staketet.

Trots allt fick jag gjort riktigt mycket idag och känner mig så nöjd. Den där känslan när man tittar ut över det man rensat och fixat – den är svårslagen.

Och som avslutning plockade jag fram mitt lilla caféset och tog en fika. Så mysigt att bara sätta sig ner en stund och njuta. Man märker att man kommit upp i en ålder där pauser behövs lite oftare – men då är det tur att man har ett lätt litet set som är enkelt att bära med sig dit man vill slå sig ner.

En riktigt fin dag, helt enkelt.

Det känns nästan overkligt hur snabbt de där efterlängtade semesterveckorna kan gå. Jag har haft ett par riktigt fina veckor ledigt, men plötsligt är det som om tiden bara sprungit iväg. Kanske är det för att vi alltid har så mycket på gång här hemma – det ska renoveras, odlas och fixas, och listan på projekt verkar aldrig ta slut.

Trots allt som ska göras har jag ändå hunnit vila mellan varven. Det är något speciellt med att bara kunna slå sig ner på verandan, lyssna på fåglarna och njuta av att inte ha några måsten för stunden. De där små pauserna gör verkligen skillnad, särskilt när man har ett hem och en trädgård som kräver sitt.

Vi har börjat med en ny grej: att spara en semestervecka till lite senare på sommaren, så att vi verkligen hinner undan med allt hemma innan vi åker iväg. I år bär det av till Kroatien – något jag ser fram emot otroligt mycket! Det känns skönt att först få ordning på det mesta här hemma och sedan kunna åka bort med gott samvete.

Det jag älskar allra mest är ändå vår stora tomt och att vi bor flera generationer tillsammans. Det är en sådan rikedom att kunna dela vardagen – att barnen springer mellan husen, att vi hjälps åt med odlingen och att det alltid finns någon att prata med eller ta en kopp kaffe tillsammans med. Det känns tryggt och levande, och jag är så tacksam för att vi har just den här platsen som vårt hem.

Även om semestern går fort så är sommaren långt ifrån över. Det finns fortfarande tid för både vila, jobb och nya äventyr – och kanske ännu fler stunder att bara njuta av allt det fina vi har här hemma