När jag skulle fotografera den berömda trappan från Walk of Shame i Game of Thrones hände det som inte får hända. Kameran slog över till selfie‑läge.
Jag stod där, redo att fånga historisk filmglans, och istället fick jag… mitt eget ansikte. Och när Claes‑Olof såg det? Han började skratta och vinka, som om jag plötsligt blivit en influencer på heltid.
Jag fattade ingenting. Tills jag kom att tänka på den japanska kvinnan från båtturen.
Hon tog selfies som en gudinna. Alltså, riktigt vackra selfies. Varenda bild såg ut som en parfymreklam i solnedgång. Hon var supersöt, perfekt ljus, perfekt vinkel, perfekt allt.
Och så kommer vi. Vi ser ut som två hottentottar som rymt från en vindpinad fjällstation. Rufiga, sletna, håret åt alla håll och kanter, som om vi blivit jagade av en flock vildsvin innan frukost.
Jag menar… jag fattar ju att man måste vara en skönhet för att selfies ska bli vackra. Men herregud så vi ser ut när kameran vänder sig mot oss. Det är som om linsen suckar och tänker: “Nej tack, jag tar landskapsfoto istället.”
Men trappan fick jag till slut. Och även om bilden började som en selfie‑katastrof så slutade det med att vi fick oss ett gott skratt.
Men selfies! Nä tack! Det får vara för min del.
