En riktigt trist morgon.
Viltsvinen har varit i farten igen och lämnat sina spår i trädgården, och precis när jag skulle gå ut och börja jobba öppnade himlen sig och regnet kom. Suck… ibland känns det som naturen testar ens tålamod.
Masten sträckte sig rakt upp i den lila‑rosa morgonhimlen vid idrottshallen, som om den ville nudda dagen innan den ens vaknat.
Vagnen för kvarglömda kläder är numera fastlåst i väggen. Inte för att skydda kläderna – utan för att skydda eleverna.
Tydligen var den mer populär som Ferrari‑kärra än som förvaringsplats. “Kan vi köra ett varv till?” Nej. Nej, det kan ni inte. Vagnen är nu officiellt pensionerad från racing.
Det är något alldeles särskilt med den där stunden efter en svettig arbetsdag, när man äntligen får stänga dörren om världen och bara rå om sig själv. Att lägga en ansiktsmask, låta en varm hårkur sjunka in och känna hur kroppen sakta går från stress till stillhet… det är som att ge sig själv en liten gåva.
Nu är det skördetid för tomaterna och löken. Jag har börjat rensa ur i tunnlarna och fyller upp bäddarna med gräsklipp, så att jorden får vila och samla näring till nästa säsong.
