dailyprompt

Idag fick jag en sådan där skrivuppmaning som direkt letade sig rakt in i hjärtat: Vilken låttext har fastnat hos dig för alltid?

För mig finns det inget tvivel.

Det är “Tänd ett ljus” av Nicklas Strömstedt och Lasse Lindbom.

Jag minns inte exakt första gången jag hörde den, men jag vet att det var när Triad sjöng den 1987. Och något hände där och då. Den bara fastnade. Som om orden slog rot någonstans djupt inne – och har fortsatt att blomma varje vinter sedan dess.

Det är något med enkelheten i texten. Det där stilla hoppet. En påminnelse om att även när mörkret ligger tungt – både ute och kanske lite inuti – så räcker det med ett enda litet ljus.

Och kanske är det just därför jag alltid spelar den till jul.

Inte bara för traditionens skull, utan för känslan. För att den påminner mig om allt det där viktiga som inte går att slå in i paket: omtanke, värme, närhet. Att vi faktiskt kan vara varandras ljus, hur klyschigt det än låter.

Här hemma brukar den spelas medan ljusen tänds i fönstren, hundarna tassar runt och jag kanske står med något juligt på gång i köket. Det är en sådan där stund som inte behöver vara perfekt – bara äkta.

Och varje gång tänker jag samma sak:

Att vissa låtar inte bara är musik.
De blir en del av ens liv.

Har ni någonsin sträckläst en bok eller suttit som fastklistrad framför en filmserie i början, bara för att mot slutet känna hur engagemanget sakta men säkert helt dör ut?

Exakt så blev min relation till Hungerspelen.

Början av serien var ju helt fantastisk. Konceptet var klockrent, tempot högt och spänningen låg och darrade i luften hela tiden. Man satt på nålar och hejade på Katniss med andan i halsen. Men någonstans längs vägen hände något. Den där härliga, medryckande spänningen man hoppades på försvann och ersattes istället av någonting som bara kändes tungt, utdraget och – ärligt talat – ganska irriterande.

Det är fullt förståeligt att en dystopi om krig, trauma och förtryck ska vara mörk. Det köper jag! Men när narrativet tappar all form av hopp eller drivkraft blir det svårt att stanna kvar mentalt. Istället för att man sitter och hoppas på en smart vändning eller en meningsfull seger, blir upplevelsen mer som en lång utdragningsprocess.

Det kändes nästan som att serien fastnade i sitt eget mörker, och karaktärernas utveckling blev mer plågsam än engagerande.

Men det som verkligen fick bägaren att rinna över var hur allt rundades av. När det uppdagas och röstas om att man ska anordna ett nytt Hungerspel för Kapitoliums barn… då tappar man nästan luften.

Efter allt slakteri, alla förluster, allt lidande och hela den revolution som vi har följt i tre böcker/fyra filmer – vad var poängen om man bara landar i exakt samma metodik igen?

”Nu kör vi samma sak igen, fast ännu deppigare.”

Det är den känslan man sitter kvar med. Istället för att visa att världen faktiskt har lärt sig något eller att revolutionen ledde till en verklig förändring, blir det bara en cynisk upprepning. Visst, man kan argumentera för att det visar krigets bittra verklighet och hur makt korrumperar oavsett sida – men rent berättarmässigt kändes det tyvärr mest platt, snopet och helt tomt på upprättelse.

J

ag står i trädgården, med jord under naglarna och solen som värmer kinden, och ändå kryper oron in. Min största dröm är så enkel att säga men så svår att förstå hur den någonsin ska bli verklighet – fred på jorden och ett klimat i balans.

Just nu känns det som att allt går åt fel håll.

Konflikterna blir fler, närmare, mer påtagliga. Nyheterna fylls av bilder som gör ont att se, och det är svårt att värja sig. Samtidigt visar naturen sin egen oro. Bränder som rasar på grund av extrem värme, och så – helt plötsligt – hagelstorm mitt i juli. Jag stod där och tittade ut genom fönstret och undrade: när blev det här normalt?

Det skrämmer mig, hur fort allt förändras.

Men mitt i allt det där försöker jag hålla fast vid det lilla. Att plantera något nytt i jorden. Att plocka en handfull örter och brygga te. Att gå en promenad med hunden och lyssna på vinden i träden, som om den viskar att allt inte är förlorat.

Kanske är det där vi börjar.

I det lilla.

I hur vi tar hand om vår egen bit av världen. I hur vi pratar med varandra. I hur vi väljer att inte ge upp hoppet, trots att det ibland känns som det enda logiska.

Min dröm kanske är stor och naiv.

Men jag tänker inte släppa den.

För någonstans måste vi fortsätta tro på att det kan bli bättre.

Jag har aldrig varit särskilt bra på nyårslöften. Du vet, de där klassiska: börja träna, sluta med socker, bli en helt ny människa över en natt. Det brukar hålla ungefär tills första kakan tittar fram.

Men ett löfte har jag faktiskt lyckats hålla. Och det började inte ens vid ett nyår.

När jag var 18 och mådde riktigt dåligt lovade jag mig själv att varje dag försöka hitta något roligt eller vackert. Inget stort. Inget pretentiöst. Bara… något.

Och märkligt nog – det funkade.

Det visade sig att världen inte alls var så snål som jag trodde. Den liksom strödde ut små saker överallt, bara man orkade lyfta blicken lite.

Som en blomma som bestämt sig för att växa på helt fel ställe.
(Som om den tänkt: “Här? Jajamän.”)

Eller solen som plötsligt levererar en ljusshow rakt ner i trädgården, helt utan att ta betalt.
Och fåglarna… ja, vissa morgnar låter de som att de vunnit i fågellotteriet.

Det bästa är att det inte kräver någon större ansträngning. Man behöver inte bli en ny människa. Man behöver bara stanna upp lite.

Och ibland räcker det faktiskt med att inte ha trampat i något oidentifierbart på morgonpromenaden. Det räknas också som något bra.

Så ja, av alla löften jag kunnat bryta genom åren så är det just det här jag har hållit fast vid.

Inte för att jag är särskilt disciplinerad.
Utan för att det visade sig vara alldeles för trevligt för att sluta.

Det skulle utan tvekan vara Mr Darcy. Inte bara för att han är den där typen av man som ser ut som om han just upptäckt att världen är full av folk som inte håller måttet, utan också för att det hade varit fascinerande att sitta mittemot honom och se hur länge man kunde hålla sig för skratt. Mr Darcy i Stolthet och fördom bjuder ju inte direkt på uppsluppen småprat vid middagsbordet, men han gör det hela så mycket mer intressant med sin stolthet, sina förutfattade meningar och sitt lätt förolämpade sätt.

Tänk dig en ljum kväll i 1800-talets England, med den vackra trädgården och ett storslaget slott i bakgrunden. Jag ser framför mig hur vi sitter där med silverbestick, styva ryggar och alldeles för många osagda tankar mellan rätterna. Jag skulle fråga honom hur det egentligen känns att gå runt och vara så där oemotståndligt reserverad, och om han någon gång känner behov av att bara säga: “Nej, nu får det räcka med stolthet för idag.” Han hade säkert svarat något kort, artigt och lätt nedlåtande, medan jag själv hade haft svårt att inte explodera av hans sätt.

Det hade blivit en middag där samtalet troligen hade varit minst lika spännande som maten. Kanske lite för spännande, faktiskt. Men det är ju just därför Mr Darcy skulle vara den perfekta middagsgästen: han säger inte allt, han visar inte allt, och ändå blir man helt fascinerad.