Det första jag fick syn på när jag kom hem från jobbet i dag var Lill-polarn, liggande på magen över diskbänken, med huvudet långt ner i diskhon.
– Men Lill-polarn, vad gör du? frågade jag.
– Vaa! Ser du mig!? Är jag inte osynlig?
– Du har satt hatten bak och fram, så ja – jag ser dig.
Tydligen hade Lill-polarn lekt hela havet stormar med det gamla vikingaskeppet som min pappa en gång byggde. Skeppet hade seglat helt fint i början, tills Lill-polarn började vispa runt vattnet för att göra “stormvågor”. Då hade det förstås sjunkit som en sten.
Han vet mycket väl att han inte får leka med de där gamla båtarna. De är prydnad, inte leksaker. De har överlevt både mig och min bror när vi var små och dessutom mina egna pojkar – så det vore ju nästan otroligt om ett skepp skulle gå under nu, efter alla dessa år!
Lill-polarn hade tydligen skyndat sig att hämta sin magiska hatt för att bli “osynlig”, så jag inte skulle se hur han låg där och försökte fiska upp sitt skeppsvrak i panik.
Jaja – nu är skeppet i alla fall rent från damm. Alltid något!
