Ingalill Sjögren

Vi har passat på att gå runt i Dubrovnik i dag, och började med ett besök på det etnografiska museet. Det andra museet sparar vi tills vi ska vandra längs muren — det känns som att det hör ihop med den utsikten.

Lägg till en rubrik av Ingalill Sjögren

Gränderna här är helt otroliga. Mysiga, slingrande, och så branta att man nästan skrattar åt sig själv när man försöker fotografera dem. Hur jag än vinklar kameran får jag inte riktigt med känslan av sten, ljus och höjdskillnader. Det är som att gränderna har sin egen hemlighet som bara upplevs när man går där.

Vi hamnade på en liten marknad och köpte balsam till Claes‑Olofs knän. Jag hittade örter hos en äldre dam, nästan precis vid lägenheten — sådana små möten som gör en resa mjukare.

Det var mycket folk i stan, så vi satte oss och tog en paus med pannkakor innan vi gick hem för att vila inför kvällens murvandring. En perfekt liten stund av stillhet mitt i allt det branta, vackra och levande.

De sista öarna på vår öhoppningsdag blev som små, lugna kapitel i en bok man inte vill ska ta slut. Först kom vi till Šipanska Luka, en av de där hamnarna som känns som en målning: stenhus, båtar som guppar och ett ljus som gör allting mjukare. Vi slog oss ner med en kall dricka och bara njöt av utsikten medan några i gruppen tog ett dopp. Det var en sådan stund där tiden liksom stannar upp och man bara får vara.

Sedan gick turen vidare till Koločep Island, grön och glittrande, med klippor som möter havet och små stigar som slingrar sig genom vegetationen. Här började man känna att dagen närmade sig sitt slut, men på det där sköna sättet där man fortfarande har energi kvar att ta in allt.

Sista stoppet blev Blue Cave, där flera i gruppen simmade in i grottan. Vattnet var så klart att man kunde se mängder av fiskar som rörde sig under ytan, som små silverstreck i det blå. Runt oss låg båtar i alla storlekar, och folk väntade på sin tur att simma in i grottan. Det var livligt, nästan lite kaotiskt, men samtidigt magiskt med ljuset som dansade i vattnet.

En perfekt avslutning på en dag fylld av sol, salt, skratt och små äventyr mellan öarna.

Mljet är känt som Adriatiska havets grönaste ö, och den västra delen har varit nationalpark sedan 1960. Parken täcker ungefär en tredjedel av ön och består av tät skog, gamla stigar och två unika saltvattenssjöar – Veliko jezero och Malo jezero. Sjöarna är egentligen havsvikar som fyllts med vatten genom smala kanaler, vilket gör dem till ett ovanligt naturfenomen i Kroatien. Vattnet är ofta varmare än havet, och runt sjöarna slingrar sig lugna vandringsleder genom pinjeskog och maquisbuskage.

I parken kan man hyra både cyklar och kajaker, och många väljer att paddla över det stilla vattnet eller cykla mellan byarna Polače och Pomena. Men vi valde något mycket enklare: den lilla slingan runt den minsta sjön, en kort och fridfull promenad där skogen öppnar sig mot vattnet i små glimtar. Perfekt för att bara gå, andas och njuta.

Det var så tyst att man nästan hörde solen glittra i vattnet. Mitt i allt detta fick Claes Olof ett sms om att vår båttur nästa kväll var inställd. Han satte sig på en sten och svarade – och reaktionerna lät inte vänta på sig. Folk som gick förbi såg nästan chockade ut över att någon satt med mobilen i denna stilla natur. Ett litet komiskt avbrott i den annars så meditativa stämningen.

Efter promenaden åt vi en god middag i Pomena innan det bar vidare mot nästa ö. Mljet gav oss en dag som började med stillhet och slutade med nya äventyr – en perfekt balans mellan naturens lugn och resans små överraskningar.