... dina symboler här ...

När alla hade hemsidor – och bannern var kung

Jag minns än idag hur lycklig man var när man fick en ny, vacker banner att lägga på sin sida. Det var som att få en medalj — eller en ny tapet till sitt digitala rum.

Alla verkade ha hemsidor då. Man pysslade, fixade, bytte bakgrunder, lade in glitter, små animerade GIF‑hundar och gästböcker där folk skrev “Hej, fin sida!”.  📄 När man brände cd-skivor

Det var personligt, rörigt, charmigt och helt utan regler. Man gjorde det för att det var kul — inte för att bli influencer, inte för att sälja något, inte för att bygga ett varumärke.

Och nu? Det finns nästan inga kvar. De som finns är ofta influencers som skriver med massa reklam, perfekta bilder och kliniska texter. Mode, inredning, sponsrade länkar — men nästan inget personligt.

Ibland saknar jag den där tiden när internet var lite skevt, lite fult, lite hemmagjort… och alldeles underbart.

Min allra första hemsida – ett tekniskt äventyr från stenåldern

Jag tittade igenom en gammal hårddisk häromdagen. Där låg min allra första hemsida. Jösses — det måste vara över 20 år sedan!

Jag minns hur jag satte mig vid datorn, full av entusiasm: “Nu ska jag skapa något fantastiskt!” Fem minuter senare: total kortslutning i hjärnan. FrontPage stirrade tillbaka som ett främmande språk, och jag tänkte: “Vad i all sin dar ska jag skriva om? För vem skulle vilja läsa om mig och mina djur?” Snacka om ångestattack.

Efter lite experiment med Microsoft Publisher lyckades jag få ihop några rader och bilder. Ringde kompisen för att visa mästerverket. Hon sa:

“Nja… den verkar bra, men lite svår att få överblick på.”

Jag fattade ingenting — jag såg ju sidan perfekt! Men hon körde Netscape, jag körde Explorer. Så jag laddade ner Netscape för att kolla. Och fick världens chock. Vadå “lite åt vänster”? Allt låg i en lång rad nedåt, så långt åt vänster att det såg ut som om sidan försökte fly från skärmen.

Jag hade lagt timmar på den där sidan. Men oj, vad man lärde sig. Och skrattade.

Så till alla som kämpar med sina hemsidor: Lycka till — och kom ihåg att det ska vara kul!

Mil, timmar och minnen

Dagens skrivuppmaning: Vilken är den längsta resa du någonsin har gjort? 

Det finns resor som är långa på kartan, och så finns det resor som är långa i kroppen. Och ibland är de inte samma sak.

Längst bort: Thailand

Om man bara tittar på avståndet är Thailand den resa som tog mig längst hemifrån. Det är något särskilt med att kliva av planet och känna den där tropiska värmen slå emot en som en mjuk vägg. Långt bort, men ändå lätt att älska.

Längst i ett sträck: Las Vegas – 11 timmar i luften

Den resa som kändes längst var däremot flygningen till Las Vegas. Elva timmar i ett enda svep — en sorts tidsbubbla där man hinner se tre filmer, dricka för mycket juice och undra om man någonsin kommer att känna golv under fötterna igen. Det är märkligt hur tiden kan sträckas ut när man sitter fast i en metalltub över Atlanten.

Numera: max 6 timmar

Med åren har vi blivit smartare. Vi delar upp resorna, låter världen komma i etapper. Sex timmar är lagom — man hinner landa både i kroppen och i landet.

Den episka bröllopsresan till Japan

Men den längsta resan i upplevelse var utan tvekan bröllopsresan till Japan. Inte för att den var en enda lång flygning — tvärtom. Vi gjorde den till en liten världsturné: 📄Bröllops Cermonin

  • Istanbul → Dubai (några dagar av guld, kryddor och kvällsvärme)
  • Dubai → Indien (bara en passage, men ändå en del av resans rytm)
  • Indien → Singapore (en dag av tropisk ordning och blommor)
  • Singapore → Japan (där vi stannade en vecka och lät allt sjunka in)

Det var som att resa genom olika kapitel av samma bok. Varje stopp en ny smak, en ny luft, en ny rytm. Och när vi till slut kom fram till Japan kändes det som att vi redan hade rest genom halva världen för att komma dit — vilket vi ju faktiskt hade.

Resor mäts inte bara i kilometer 

Ibland är den längsta resan den som tar flest timmar. Ibland är det den som har flest stopp. Och ibland är det den som förändrar en lite grann.

Den här gjorde allt.

309. Tinktur (133 av 182 )

Idag invigde jag den nya induktionshällen med två plattor ute i örteriet. Det kändes nästan högtidligt att slå på värmen för första gången och låta schampot sjuda i sin örtgryta. Doften av hibiskus och rosmarin fyllde luften, och allt omkring mig blev stilla — bara fåglarna och det svaga kluckandet från mjödet som jäser i hörnet.

Örteriet

Jag älskar att vara där ute i lugn och ro, bland flaskor, burkar och torkade blad. Mina tinkturer står på rad och väntar på att ses över, och jag har redan börjat planera en hibiskussprej för håret — något lätt, glansgivande och med den där röda tonen som bara hibiskus kan ge.

Mjödet bubblar långsamt, nästan som om det tänker efter mellan varje andetag. Det börjar klarna nu, och jag ser fram emot att hälla upp det på flaskor när vi kommer hem från vår resa till Dubrovnik. Tills dess får det stå där och mogna i sin egen takt, precis som allt annat här ute.

Artikel