Det finns leksaker som verkar helt omöjliga – tills Maja sätter tänderna i dem. Den tunga hundbollen har länge varit hennes stora utmaning. Den rullar långsamt, studsar lite klumpigt, och är så pass stor att ingen annan orkar bära den mer än någon sekund. Men Maja, envis som hon är, har lärt sig knepet.
Vi har lekt mycket med bollen de senaste dagarna. Det är nästan som en liten fotbollsträning här hemma – vi sparkar iväg den och alla hundarna rusar efter i full fart. Ofta blir det rena cirkusen, för ingen får riktigt tag i den. Ingen utom Maja. Hon lyckas, efter en kort brottningsmatch, få ett perfekt grepp och stolta steg joggar hon några meter som om hon bar en trofé.
Det lyser i hennes ögon när hon hör att vi ska kasta bollen igen. Det är inte bara leken hon älskar, utan själva kampen – att kämpa lite till, hitta balansen, och vinna varje gång på sitt egna lilla vis.
Jippy! Håller sig till att leka med mjukispäronet som piper när hon tuggar på den. Den är den enda leksaken Maja och Pärla inte lyckats slita sönder. Så den släpper hon gärna inte ifrån sig.
Det blev till att ta ut en hund i taget, försiktigt, medan älgduon strök omkring bland träden. Först när de till sist vandrade vidare vågade vi andas ut – och stänga grinden med en blandning av lättnad och häpnad.
Fast någon riktigt lugn stund fick vi inte. För knappt hade porten stängts förrän ett rådjur stod där, alldeles vid grinden, och såg ut som om det gärna ville in. Som om nyfikenheten spridit sig i hela skogen den dagen.
Goa, glada gubbar – snabba, effektiva och väldigt trevliga att ha här. Vi bestämde direkt att de får komma tillbaka nästa gång ett träd behöver ner.
Veden tar vi själva hand om, och nu väntar lite röjning innan nästa etapp. Det känns riktigt fint att se solen nå hela vägen in över tomten igen!
