För mig var det nya människor. Så pass mycket att jag var riktig folkskygg: jag undvek småprat, gömde mig bakom mobilen och ljög ihop sjukdomar för att slippa fester. Det kändes som att hela rummet stirrade på mig, fast ingen egentligen gjorde det.
Någon gång efter 35 började det lossna. Jag fick mer kontakt med folk i vardagen, började säga hej i trappuppgången och ställa en fråga i kön. Sedan blev jag arbetsledare och plötsligt var mitt jobb att prata med människor varje dag – nya kollegor, kunder, leverantörer. Övning ger färdighet, helt enkelt.
I dag är oron borta. Jag ser fortfarande människor som individuella, lite nervösa varelser – precis som jag – men jag känner inte längre att jag måste bevisa något. Det har gett mig mer energi, roligare dagar och mod att tacka ja till inbjudningar jag förr hade tackat nej till.
Om du känner igen dig: börja smått. Ett hej, en fråga, en kort konversation. Det behöver inte vara perfekt. Det räcker att det händer.
