Det här satt på en fasad i Ljubljana.
72. Fula fiskar (21 av 182)
Det här satt på en fasad i Ljubljana.
Det här satt på en fasad i Ljubljana.
Apartment Nina, Mestni trg 8 i Ljubljana
Då är vi framme i Ljubljana i Slovenien, och det är ganska varmt ute, även om det kommer lite duggregn emellanåt. Vi ska ta en promenad till den närmaste Mercator-butike och handla lite mat för kvällen. Sedan blir det mest att mysa och koppla av i den mysiga lägenheten i gamla stan.
Apartment Nina på Mestni trg 8 ligger i en kulturminnesskyddad barockbyggnad mitt i Ljubljanas äldsta stadsdel, bara några steg från Robba‑fontänen och stadshuset.
Vi älskar gamla byggnader även om det oftast inte finns hiss då de inte få byggas om hur som helst.
Den ligger precis vid Robba‑fontänen (Ljubljanas mest kända barockfontän från 1751) och stadshuset Rotovž, vilket gör platsen till en av de mest historiskt betydelsefulla i staden.
Lägenheten ligger på 3 våningen och är en Duplexlägenhet på två våningar och 118 m², vilket är ovanligt stort för gamla stan.
Terrass med utsikt mot slottsberget (en av lägenhetens stora höjdpunkter)
Maskrosgelé
I år är det ovanligt glest med maskrosor här hos oss, och de där gyllengula mattorna som brukar breda ut sig över gräsmattan lyser med sin frånvaro. Jag tog en liten runda i trädgården med en skål i handen och plockade det som fanns – det blev ungefär 5 dl blomblad. Inte så mycket som jag brukar få ihop, men ändå tillräckligt för att kunna göra något litet och gott. Resten lät jag stå kvar.
Maskrosorna är ju inte bara till för oss som vill göra saft, honung eller andra godsaker – de är en viktig första energikälla för våra pollinerare.
Så i år blir det en liten sats istället för flera burkar, men det gör inget. Ibland är det just det lilla som känns mest värdefullt.
148. Kurragömma (20 av 182)
Det är så härligt att se Gustav nu för tiden. När han är ute med hundarna springer han efter dem som en liten tok, full av energi och bus. Det är nästan svårt att förstå att det är samma katt som en gång var så rädd.
Jag minns så tydligt de första gångerna han dök upp här – mager, hungrig och försiktig. Han vågade knappt närma sig, och hundarna var nog det allra läskigaste han visste. Man fick ta allt i små, små steg och låta honom själv bestämma takten.
Och nu… nu är det som om de alltid har hört ihop. De springer runt tillsammans på gården, jagar varandra, leker och busar som bästa vänner. Det är så fint att se hur banden mellan dem vuxit fram helt naturligt.
Det gör verkligen hjärtat varmt ❤️
När man inte får vara i soffan…
Det finns regler här på Krakelgården. Vissa är skrivna, andra är mer… förhandlingsbara. En av dem lyder: “Hundarna får inte vara i soffan.”
Det brukar hon acceptera med en viss värdighet. Hon lägger sig gärna nära, helst med framtassarna precis på kanten – som om hon tänker att om bara två centimeter av mig nuddar soffan så räknas det inte. Och egentligen är det mest ett sätt att be om kel. Den där mjuka blicken, den lilla suckningen, framtassarna som smyger sig fram.
Men den här gången hände något annat.
Hon somnade. Inte lite. Utan tvärslocknade.
Så här såg fotot ut innan jag testade att göra en liten konstversion av fotot.
Och plötsligt såg scenen ut som en gammal målning – nästan som om någon fångat ett ögonblick från ett annat sekel. De mjuka färgerna, ljuset, den stilla närheten mellan människa och hund. Det blev som en tavla av vardagens allra finaste självklarhet: att vi hör ihop.
