Det var verkligen så mysigt att komma ut en sväng och bli bortskämd med bananpannkakor av Micael och Mao. Sådana stunder betyder lite extra – enkelheten, sällskapet och något gott att äta.
Det känns också så smidigt att vi båda har nära till ett gemensamt fikaställe. Ett litet, mysigt ställe där man kan ses spontant, ta en paus och bara umgås. Precis så som det ska vara.
Håkan hade ordnat en riktig överraskningsfest för Rosa, som precis fyllt 60.
Hon hade sagt att hon inte önskade sig något alls — men sådant lyssnar man ju inte på när det gäller en kär väninna.
Jag kokade ihop ett nytt, väldoftande schampo och sydde en lång värmekudde fylld med ris och örter. En sådan där som lägger sig som en varm kram över axlarna när stelheten smyger sig på.
Tiden däremot… ja, den smög sig på mig. Jag var helt övertygad om att festen började 11. Det gjorde den inte. 13.00–16 stod det visst.
Men jag kom i alla fall inte för sent — bara väldigt tidigt i tanken.
Idag på vår promenad fick vi syn på något riktigt fascinerande – och samtidigt ganska obehagligt. Ett träd stod helt insvept i ett tätt, vitt nät, som om någon dragit ett spindelvävstäcke över hela kronan. Men det var ingen spindel som låg bakom detta…
Det var häggspinnmalens larver.
Hela trädet var bokstavligen inätat. Grenar och blad syntes knappt längre, bara detta kompakta nät – och där inne kröp det. Massor av små larver som rörde sig överallt. Det riktigt kryllade! Jag fick nästan rysningar, det såg så overkligt ut.
Samtidigt är det ju naturens gång. Häggspinnmalen kan ibland uppträda i stora mängder och fullständigt kaläta sina värdträd, oftast hägg. Träden ser riktigt eländiga ut under en period, men klarar sig oftast och får nya blad senare under sommaren.
En av mina absoluta favoriter just nu är min lilla solcellsslinga med fem stearinljus. Den är så otroligt söt och ger ett mjukt, varmt sken när mörkret faller.
Det bästa är nog hur den kommer till sin rätt under vintern. När dagarna är korta och kylan smyger sig på, lyser den upp så fint och skapar en nästan magisk stämning. Den påminner så mycket om adventsljus, och ger samma där mysiga känslan av förväntan och lugn inför julen.
Idag har jag gett mig på ett litet experiment i köket – jag testar att göra kvass på spansk körvel! Det är något särskilt med att ta tillvara på det som växer i trädgården och förvandla det till något helt nytt.
Den här gången fick körveln sällskap av mojithomynta, några russin och en skvätt honung för att kickstarta fermenteringen. Kombinationen doftar redan lovande – friskt, lite sött och med den där mjuka anis-tonen som spansk körvel har.
Nu står burken och bubblar försiktigt, och jag är riktigt nyfiken på hur smaken kommer att utvecklas de närmaste dagarna.
Blir det en somrig törstsläckare? Lite som en örtig lemonad med djup? Eller något helt oväntat? Det återstår att se – och det är ju halva nöjet!
Håller tummarna för att det blir riktigt gott!