182 Foto 2026

Längs hela sidan har jag sått ringblommor och krasse – i allt från ljust, nästan citrongult till djupt varm röd. Och när allt blommar… ja, då är det som att kliva rakt in i en färgexplosion. Nästan så man stannar upp mitt i steget och bara tittar.

Det har ju varit en sån där seg vår. Kylig, utdragen och lite tveksam. Som om värmen aldrig riktigt vågade bestämma sig. Jag gick där och tittade på jorden, väntade och undrade om de ens tänkte kika upp.

Men så plötsligt händer det.

En dag ser man de första små knopparna. Nästa dag lite fler. Och så, utan att man riktigt märker när, har hela raden vaknat till liv. Som om de bara väntade på rätt ögonblick.

Det är väl det som är charmen med att odla. Man får öva på tålamod – vare sig man vill eller inte.

Och när det väl kommer… då är det värt allt väntande.

Nu går jag där i tunneln varje dag och njuter. Av färgerna, av humlorna som surrar och av känslan att livet ändå hittar sin väg, även efter en kylig start.

Ringblommorna må ha varit sena i år – men de gör entré med stil.

Det finns så många fina stigar här omkring där jag bor. Perfekta för en långpromenad med hundarna när man bara vill komma ut en stund och rensa huvudet.

Vi tog en sväng idag och det var en sådan där riktigt skön runda. Hundarna var nöjda direkt – fullt fokus på alla dofter som vanligt – och jag fick gå där i lugn och ro.

Det är märkligt egentligen, hur något så enkelt kan göra så mycket. En stig, lite solsken och ljudet av tassar mot marken – och plötsligt känns allt lite lättare.

Har inte varit vid tunneln i skogen på flera år – och nu möttes jag av ny graffiti i de mest underbara färger.

Det är snart två år sedan Gustav dök upp i vår trädgård. En dag bara stod han där, lite försiktigt i utkanten, mager och hungrig, som om han inte riktigt visste om han vågade lita på oss.

Vi har fortfarande ingen aning om var han kom ifrån. Ingen som saknade honom, ingen som frågade. Han bara… valde oss.

Trots att vi har två hundar tog han sig hit, dag efter dag. Modigare för varje gång. Först höll han avstånd, åt snabbt och försvann igen. Men sakta började han stanna kvar lite längre. Titta. Lyssna. Kanske känna att det här var en plats där han fick vara.

Och vi kunde ju inte låta bli att bry oss.

Så blev han Gustav.

Idag är det svårt att tänka sig gården utan honom. Han hör till nu, som en självklar del av allt det levande här – bland rabatter, grässtrån och vardagens små stunder. Inte längre den där försiktiga främlingen, utan en trygg och kär liten själ som valt sitt hem.

Ibland undrar jag fortfarande var hans resa började. Men kanske är det inte det viktigaste.

Det viktigaste är att han kom fram.

En telefonkiosk som lyser upp tangentbordet eller ett bord. Den behövs inte egentligen, men den gör mig glad. Och ibland är det precis vad en lampa ska göra.