182 Foto 2026

Det känns som att vi lever i en märklig och lite uppochnedvänd värld just nu. Inte bara med alla oroligheter och spänningar som pågår runt om i världen, utan också med vädret som beter sig minst sagt nyckfullt.

Igår njöt vi av sommarvärme med hela 28 grader, och idag möts man av blåst, hagel och ett regn som bara vräker ner. Det är som att årstiderna inte riktigt vet var de hör hemma längre.

Man får försöka hitta lugnet i det lilla – en kopp te, ljudet av regnet mot taket och tanken på att naturen ändå alltid hittar sin väg, hur förvirrad den än kan kännas just nu.

Det är något alldeles speciellt med att få ge gamla saker nytt liv. För ett par år sedan fick jag en riktig skatt – ett helt gäng begagnade fönster från T-huset när de bytte ut sina. Jag blev så glad att det nästan pirrade i hela kroppen, för direkt började idéerna snurra.

Från början var tanken att bygga ett litet växthus av fönstren. Jag såg det framför mig – ett charmigt, lite snett och vint hus fyllt med tomater, gurkor och värmeälskande plantor. Men livet tar ibland en annan vändning, och istället blev det tunnlar som fick flytta in i trädgården. Praktiskt, absolut – men kanske inte lika romantiskt.

Så vad gör man då med alla dessa vackra fönster? Jo, man tänker om. Nu växer istället en ny idé fram – glaskåp! Tänk att få samla alla mina örtburkar bakom glas, i något som både är funktionellt och vackert. Ett litet skafferi av ljus och grönt, där varje burk får sin plats och där dofterna av torkade örter nästan känns redan innan man öppnar dörren.

Det känns fint att det som en gång satt i ett hus nu får bli en del av mitt. Att något gammalt får fortsätta leva, fast i en ny form. Och kanske är det just det jag tycker allra mest om – att skapa vidare på det som redan har en historia.

Det händer saker i örteriet nu – små steg framåt som tillsammans börjar kännas som ett riktigt avslut på ett långt och roligt projekt.

Just nu står jag och målar mina gamla fönster, sådana där med lite historia i varje spricka och lager färg. De ska få nytt liv som dörrar till två nya skåp i örteriet. Det är något särskilt med att återbruka, att låta det gamla få fortsätta vara en del av något nytt. Färgen doftar sommar och penseldragen får ta sin tid – det finns ingen stress i det här, bara ett lugn.

När de här skåpen är på plats kan jag faktiskt säga att vi är klara med själva grunden i örteriet. Det känns nästan lite overkligt. Så många timmar, så mycket fixande, planerande och ändrande längs vägen.

Nu återstår bara det där sista, det där som gör allt personligt på riktigt – några hyllor som ska upp, små skyltar som ska på plats, detaljerna som binder ihop allt. Det är ofta de som är roligast, de som sätter känslan.

Snart är örteriet inte bara färdigt – det är levande, redo att fyllas med dofter, växter och stunder.

Och kanske en kopp te i kvällssolen.

Det är verkligen en lyx att ha naturen så nära. Precis utanför dörren börjar flera fina vandringsleder, och de används flitigt – både av mig och hundarna. Ofta blir det en tur längs kulturstigen, en favorit som bjuder på både vacker natur och små glimtar av historia. Det är något speciellt med att gå där, känna lugnet och låta tankarna vandra i samma takt som stegen.

Hundarna trivs minst lika bra som jag. De vet precis vart vi är på väg så fort vi svänger in på stigen, och det märks hur de njuter av alla dofter och intryck. För mig är det vardagslyx att kunna ta en sådan paus mitt i dagen, utan att behöva planera eller åka iväg.

Ibland, när jag känner för en längre runda, tar jag mig vidare ut på Bohusleden. Det finns flera små stigar som leder dit, och det gör det enkelt att variera promenaderna. Bohusleden bjuder på lite mer utmaning och längre sträckor, perfekt när man vill få in både motion och naturupplevelse på samma gång.

Det är just variationen jag uppskattar mest – att kunna välja mellan en kort, stillsam tur och en längre vandring beroende på dagsform och väder. Och oavsett vilken väg vi tar, så kommer jag alltid hem med lite ny energi.

Det är något alldeles speciellt med ringblommor när de står i full blom. Från de mjukaste ljusgula tonerna till djupaste, glödande orange – som små solar som lyser upp både rabatten och humöret. Varje blomma känns unik, med sina enkla eller fylliga, nästan fluffiga kronblad som ger ett levande och naturligt intryck i trädgården.

Jag fascineras särskilt av variationen. Vissa är enkla och eleganta, medan andra är täta och nästan pomponliknande i sin form. De samsas sida vid sida och skapar ett uttryck som känns både vilt och harmoniskt på samma gång.

Men ringblomman är ju inte bara vacker – det är en riktig nyttoblomma. Den lockar till sig pollinatörer, förbättrar jorden och kan dessutom användas till både salvor, te och dekoration. Det känns fint att odla något som inte bara gläder ögat utan också gör nytta, både i trädgården och i hemmet.

Och kanske är det just det som gör att jag tycker så mycket om den – enkel att odla, generös i sin blomning och med så många användningsområden. En blomma att både njuta av och ta tillvara på.