182 Foto 2026

Under vår lilla fikapaus på Råda Säteri, när kaffet ännu ångade i kopparna, fick jag syn på något som rörde sig blixtsnabbt längs stammen på en av de gamla ekarna. En liten rund nötväcka pilade upp och ner, så raskt att det nästan såg ut som den trotsade tyngdlagen.

Det är inte ofta jag har sett en nötväcka på så nära håll – men den här verkade inte alls blyg. Den klättrade både huvudstupa nerför stammen och upp igen, som ett riktigt akrobatiskt litet naturinslag mitt i vår fikastund.

Nötväckan (Sitta europaea) är en charmig liten fågel, lätt att känna igen på sin kompakta kropp, blågrå rygg och kastanjebruna eller vita undersida. Det mest typiska för nötväckan är just dess sätt att klättra – den är faktiskt den enda fågeln i Sverige som kan röra sig både uppåt och nedåt längs trädstammar med huvudet före.

Den trivs bäst i lövskogar, parker och trädgårdar med gamla träd, där den letar efter insekter under barken och gärna hamstrar nötter och frön till vintern. Om man har tur kan man höra dess tydliga och lite visslande läte, särskilt på våren när den börjar försvara sitt revir.

Det kändes som ett litet lyckotillfälle – att mitt i vardagen få stanna upp och följa den lilla fågelns snabba rörelser och känna hur nära naturen man faktiskt kan komma, även under en enkel fika på ett mysigt säteri.

På morgonen kan det fortfarande vara lite halt, med de där luriga isfläckarna som gömmer sig i skuggan och överraskar en när man minst anar det. Men känslan i luften går inte att ta miste på – våren är definitivt på väg nu. Fåglarna låter gladare, solen värmer faktiskt lite mer på kinderna och man får lust att börja planera trädgården igen.
Det är något visst med den här tiden, när vintern sakta släpper taget och man börjar känna livet återvända överallt omkring sig.

Det har tagit sin tid att vänja sig vid att vi tog ner så många träd på en gång. Långt därinne har jag känt en liten sorg över att det aldrig skulle bli så där lummigt och mysigt igen. Men nu, när solen börjar leta sig in genom köksfönstret och allt känns så mycket ljusare, börjar det faktiskt kännas riktigt bra.

När vi väl får röjt upp alla grenar och ris kommer det nog bli riktigt fint här. Jag längtar verkligen tills det blir lite varmare, så att man kan ta tag i träden ordentligt och börja forma trädgården igen.

Gustav har fått för sig att han numera ska följa med på hundpromenaderna. Ja det är ju gulligt såklart, men jag blir allt lite nervös när vi möter andra hundar. En del är lösa, eller har ägare som verkar ha noll koll. Mina tidigare katter som hängt med på promenader har alltid tagit det säkra före det osäkra – ett snabbt skutt upp i närmaste träd, och där sitter de tills faran är över.

Men inte Gustav! Nej då, han står kvar på stigen, tittar storögt på hunden som närmar sig, som om han inte riktigt fattar situationens allvar. Än så länge har det gått bra, men jag tror jag får börja planera promenaderna lite mer strategiskt framöver.