jobbet

Det finns en liten park nära Partille Arena som känns som en hemlig oas mitt i vardagen. Här slingrar sig murgrönan uppför höga pelare och blandar sig med andra gröna växter som fångar ljuset på sitt eget stillsamma sätt.

Mellan dessa gröna spiror finns fina sittplatser – små rum av frid där man kan slå sig ner med en kopp kaffe, läsa, eller bara lyssna på vinden som rör vid bladen. Ibland hörs sorlet från arenan i fjärran, men här känns världen mjukare. En stunds stillhet omsluten av grönska och mjuka skuggor – en enkel men ovärderlig vila i det urbana landskapet.

Morgonstund har guld i mun – så kändes det verkligen när jag och Mauro rullade ner till Cederlöfs för en frukostfralla och kaffe. Solens strålar som slog ner i dimman. Doften av nybakat bröd blandades med ljudet av kaffemaskinen och småpratet mellan stamgästerna. Mauro, lika morgonpigg som vanligt, satt där med sin fralla i handen och betraktade världen utanför fönstret.

Barnens kläder har sitt eget liv, tror jag ibland. Det är helt otroligt hur mycket som blir kvar i idrottshallarna efter varje termin – tröjor, strumpor, mössor och ibland till och med hela gympapåsar. De med namn och telefonnummer försöker jag rädda genom ett snabbt sms till ägaren. Resten får ligga kvar i förvar ett tag till, tills nästa termin börjar. Då gör vi en rensning och skänker allt vidare.

På lunchen tog jag en promenad runt Kullagärdet i Sävedalen. Solen letade sig fram mellan husen, och luften var sådär krispig som bara höstdagar kan vara. Men det som verkligen fångade min uppmärksamhet var något oväntat — stora stenblock, utspridda vid skogskanten.

På ett ställe lutade stenarna mot varandra som om de försökte bygga en egen liten grotta. Det såg nästan ut som om någon med ett jättehumör bara slängt dit dem i ett ögonblick av frustration. Eller kanske som om naturen själv lekt med tärningar av granit.