jobbet

När vi kom hem från jobbet rusade Lill-polarn direkt upp i soffan och ville att jag skulle tända ljus och sätta på en brasa. Han var fullständigt utmattad efter sin episka kamp mot Moppelorer och Vippotroner. Hade han inte haft sådana enorma kunskaper i karate hade han aldrig vunnit, påstod han bestämt. Sedan tittade han allvarligt på mig och frågade hur jag ens vågade gå till jobbet varje dag.

När jag undrade var han egentligen hade varit, berättade han att han befunnit sig i ett stort rum fullt av monster – både på väggarna och över hela golvet. Värst av allt var den färgade Vippotronen som han var tvungen att hoppa på i minst en halvtimme innan den äntligen var tillplattad! Moppelorerna var många och luktade pyton, men de var åtminstone lättlurade. ”Spring bara några varv runt den stora klumpen”, förklarade han, ”så säckar de ihop av utmattning.”

Hmm… jag börjar misstänka att Lill-polarn kanske har varit i den stora städskrubben och härjat. Det vore nog bäst att kika in där på måndag, så inte de andra städarna undrar vad som hänt med deras grejer. Undrar bara vad för “klump” han menade?

När jag skulle fråga honom sov han redan så sött, helt utslagen efter dagens äventyr. Han har nog haft det riktigt tufft idag – jag hoppas bara jag inte får mig en chock på måndag!

Lill-polarn var så duktig på jobbet igår att jag nästan började tro att han hade börjat mogna. Jobb är jobb, och allt annat får man roa sig med när man kommer hem – eller hur? Men jag hann inte ens tänka färdigt förrän jag hör hur gubbarna står och diskuterar något som springer runt i korridorerna och omklädningsrummen!?

Strax därpå ser jag vem som kommer farande – Lill-polarn, förstås! Han hade bestämt sig för att skrämma gubbarna. Jag hann precis fösa in honom i damernas omklädningsrum innan ett skrik ekar ur rummet som får håret att resa sig. Lill-polarn hade fått syn på sig själv i spegeln – och blivit så rädd att han drattat på ändan!

Samtidigt tittar gubbarna in och utbrister:
“Vad tusan, har det kommit in en kloakråtta med dasspapper!?”

Ni skulle ha sett Lill-polarns min! Kloakråtta!? Dasspapper!? Han, som var Lill-mumien från Egymunioland, världens största skräck! Han såg så bedrövad ut att det var svårt att hålla sig för skratt.

Det tog mig en halvtimme att övertala honom att krypa ut från sitt gömställe i omklädningsskåpet. Jag fick lova både pizza och fredagsmys som kompensation.

När vi väl kom hem kom Tobias förbi och skulle låna kaffe. Han kastar ett öga på Lill-polarn och börjar säga:
“Varför har du das…” – längre hann han inte innan han såg min blick. Ni vet, den där mamma-blicken som får till och med Stålmannen att känna sig som en amatör.

Så ja, det blir fredagsmys med tonåringar idag. Jippi. 😄

 

Det var en mycket trött och sliten Lill‑Polarn som följde med till jobbet i dag. Han såg så rysligt stel och ynklig ut i morse att jag faktiskt funderade på att låta honom stanna hemma. Men eftersom han har en tendens att alltid hitta på något när man inte ser honom, kändes det tryggare att ta med honom – så jag kunde ha lite koll.

Fram till efter lunch låg Lill‑Polarn mest bland gubbarnas rentvättade t‑shirts ute i korridoren. Smidigt ändå, eftersom jag tillbringar större delen av dagen i omklädningsrummen.

Men när jag hade fixat de första rummen och skulle börja moppa, var både Lill‑Polarn och min spann spårlöst borta! Det visade sig att han kände sig pigg igen och ville ta sig ett dopp i den “röda poolen”. Och där dök han om och om igen, medan skrattet ekande genom hela omklädningsrummet.

Som tur var hade han haft vett nog att byta vattnet först. Han hade dessutom blivit helt förälskad i äpplesåpan! Han vägrade gå hem utan en flaska – men jag fattar inte varför alla kallar den “äppledoft”. Den är ju lila och luktar blommor! Om något ska dofta äpple borde det väl ändå vara grönt, eller hur?

Lill-Polarn hade lite ont i huvudet i dag, men ville ändå följa med till jobbet – han skulle ju visa mig monstret! Vi hade det ganska mysigt där vi gick runt, tills jag såg hur Lill-Polarn plötsligt stelnade till som en pinne.

Det visade sig att han hade fått syn på skurmaskinen – och det var precis den “grönjätten” som jagat honom i går! Städkillen som brukar skura korridorerna hade bytt dag, och hans maskin är en modell större än min – och riktigt grön dessutom. Shit, det hade kunnat gå illa!

Lill-Polarn, som bara mäter runt 53 cm, måste ha sprungit som en tok för att komma undan. Och de stora svarta trollen som dök upp efteråt? Det var förstås fabriksjobbarna på väg till matsalen – smutsiga, men helt ofarliga.

Jag fick förklara för Lill-Polarn vilka tider han absolut inte ska vara i korridoren. Sedan fick han ligga under min jacka när jag gick in i fabriken och kika ut lite försiktigt. Då såg han själv att det inte fanns några monster eller troll där.

Fast vi var rörande överens om en sak: det är ändå ganska fascinerande hur dessa trötta gubbar som står och suckar vid sina maskiner, plötsligt får sådan spänst när det är matdags – två trappsteg i taget, som vilda tjurar i Pamplona!

Kände att jag behövde lite hjälp på jobbet i dag, så Lill-Polarn fick följa med. Fast om jag ska vara riktigt ärlig, så var han inte till mycket hjälp. Han hade enorma problem med dörrarna – jag fick springa runt och lämna alla på glänt så han kunde röra sig någorlunda fritt medan jag städade.

Jag jobbar på en ganska stor fabrik med massor av utrymmen och kulvertar. Det är bara själva fabriken man behöver tillstånd för att gå in i, så där fick Lill-Polarn vänta utanför. Men det bekymrade honom inte det minsta. Nej då! Han passade på att noggrant kontrollera allt som jobbet har att erbjuda – bastu, dusch, fikarum och säkert något mer också. Jag tappade till slut räkningen på hur många gånger han hunnit basta och duscha.

Det var först när han började pilla på gubbarnas väggfläkt som jag fick rusa dit. Det är rejält flås i dem, och Lill-Polarn blev förstås hängande i luften! Tur att han inte släppte taget – annars hade han fått en flygtur han sent skulle glömma.