jobbet

Jag passade på att träffa Mauro och vi tog en riktigt trevlig lunch tillsammans. Det är så skönt med de där stunderna när man kan sitta ner, prata i lugn och ro och ladda upp inför det som väntar. På fredag ska hela gänget ut och äta, en liten kickoff innan skolorna drar igång på riktigt på måndag. Då kommer det att vara full fart i hallarna igen, med idrott, rörelse och energi i överflöd.

Efter lunchen kunde vi inte hålla oss ifrån att spela lite fotboll. Bara för skojs skull – och för att njuta av friheten innan rutinerna tar vid. Det känns lite som lugnet före stormen just nu. Men på ett bra sätt. Jag ser fram emot veckan och allt den för med sig!

När jag svepte med blicken över golvet såg jag små färgklickar som bröt av mot den annars neutrala ytan – kritor och pärlor. De låg utspridda här och där, som små bevis på allt som händer utanför själva träningen.

Tydligen har barnen, som väntar på sina syskon som springer, hoppar längd eller testar andra grenar, spenderat tiden med att rita och pyssla. Jag kunde nästan se framför mig hur de suttit i en liten ring på golvet, koncentrerade över sina konstverk eller noggrant trädda pärlhalsband.

Det slog mig att friidrottshallen inte bara är en plats för sport – den är också en mötesplats, en trygg punkt där både rörelse och kreativitet får plats. De där kritorna och pärlorna kanske bara är små saker, men för mig blev de en påminnelse om den gemenskap och värme som finns mellan dessa väggar.