182 Foto 2026

I år trodde jag faktiskt att solrosorna skulle bli ett minne blott.

Små, försiktiga plantor som knappt hunnit sträcka på sig innan någon (jag tittar på er, hungriga små kryp och andra trädgårdsgäster…) tog sig en smakbit. Jag gick där och suckade, petade lite i jorden och tänkte att “jaha, det var den sommaren det”.

Men trädgården har ju en märklig förmåga att överraska.

För här står de nu. Inte bara en eller två – utan ett helt gäng. Solrosor i alla möjliga former och färger, som om de bestämt sig för att ta revansch å mina vägnar. Höga som stolta vakter, lite mer blyga varianter som tittar fram mellan bladverken, och så de där som nästan ser målade ut i nyanser av gult, orange och djupt rött.

Chillan har hittat sin favoritplats igen – mitt på trappan, precis där man själv tänkt sätta foten. Men vem har hjärta att flytta på henne när hon ligger där så nöjd, med tassarna under sig och solen som värmer hennes gamla päls?

Det hade varit något alldeles extra om väggar kunde viska. Tänk vilka historier de här gamla timmerväggarna hade kunnat dela med sig av – från gårdens rötter på 1800-talet, och kanske ännu längre tillbaka, ända till 1600-talet.

Man undrar vilka som gått över samma tröskel, burit in ved i vintermörkret eller stått lutade mot väggen en stilla sommarkväll. Kanske har någon skrattat här, någon annan gråtit, och någon har säkerligen drömt om ett liv långt bort – precis som vi gör ibland.

Det är något särskilt med gamla hus. De bär inte bara på årtal och byggnadsteknik, utan på liv. Och även om väggarna förblir tysta, så känns det som att de ändå berättar – i knarrande golv, i solblekta brädor och i varje liten spricka som tiden lämnat efter sig.

I morse när jag kom ut satt där en förskrämd katt uppe på värmepumpen, som om den hade tagit ett snabbt beslut i livet: “Här uppe är det tryggt, tack och adjö.”

Den såg lätt chockad ut när hundarna kom farandes, men den satt ändå där med full värdighet, som en liten chef som inte tänker lämna sin utsiktsplats i första taget. Det är något väldigt kattigt med det: först panik, sedan total kontroll. Och hundarna? De hann nog bara tänka “vad är det där?” innan katten redan hade bestämt att värmepumpen var dagens kungarike.

Längs hela sidan har jag sått ringblommor och krasse – i allt från ljust, nästan citrongult till djupt varm röd. Och när allt blommar… ja, då är det som att kliva rakt in i en färgexplosion. Nästan så man stannar upp mitt i steget och bara tittar.

Det har ju varit en sån där seg vår. Kylig, utdragen och lite tveksam. Som om värmen aldrig riktigt vågade bestämma sig. Jag gick där och tittade på jorden, väntade och undrade om de ens tänkte kika upp.

Men så plötsligt händer det.

En dag ser man de första små knopparna. Nästa dag lite fler. Och så, utan att man riktigt märker när, har hela raden vaknat till liv. Som om de bara väntade på rätt ögonblick.

Det är väl det som är charmen med att odla. Man får öva på tålamod – vare sig man vill eller inte.

Och när det väl kommer… då är det värt allt väntande.

Nu går jag där i tunneln varje dag och njuter. Av färgerna, av humlorna som surrar och av känslan att livet ändå hittar sin väg, även efter en kylig start.

Ringblommorna må ha varit sena i år – men de gör entré med stil.