I år fick jag otroligt mycket physalis – små gyllene lyktor som nästan svämmade över i tunneln. Det är något särskilt med att plocka dem direkt från plantan, varma av ljuset och så söta.
Men nästa år blir det förändring. Då ska jag sätta den krypande, buskliknande sorten, för den jag hade nu blev hög och ranglig och tog mer plats än den gav. Det känns fint att redan nu planera för en ännu bättre skörd, lite lägre, lite stadigare och förhoppningsvis lika generös.
Claes-Olof har köpt en så rolig skylt som han vill sätta upp på vår uteplats. Det stirrande och uppgivna paret ska stirra på sönerna när de har fest och påminna dem om att vi ser allt!
Det här får bli min tolkning av blåljus – min hobbylampa som har ett blått läge. Vanligtvis förknippar man ju blåljus med polisen och liknande, men för mig handlar det om något helt annat: ett stilla sken som väcker skaparlusten.
Mina rosenskäror lyser i mjuka pasteller — från djup cerise till mildaste rosa, vidare mot nästan vitt och små solgula toner. En stilla explosion av färg som verkligen är en fröjd för ögat.
Idag invigde jag den nya induktionshällen med två plattor ute i örteriet. Det kändes nästan högtidligt att slå på värmen för första gången och låta schampot sjuda i sin örtgryta. Doften av hibiskus och rosmarin fyllde luften, och allt omkring mig blev stilla — bara fåglarna och det svaga kluckandet från mjödet som jäser i hörnet.
Jag älskar att vara där ute i lugn och ro, bland flaskor, burkar och torkade blad. Mina tinkturer står på rad och väntar på att ses över, och jag har redan börjat planera en hibiskussprej för håret — något lätt, glansgivande och med den där röda tonen som bara hibiskus kan ge.
Mjödet bubblar långsamt, nästan som om det tänker efter mellan varje andetag. Det börjar klarna nu, och jag ser fram emot att hälla upp det på flaskor när vi kommer hem från vår resa till Dubrovnik. Tills dess får det stå där och mogna i sin egen takt, precis som allt annat här ute.
