Lill-polarn har verkligen varit i sitt esse idag. Det körde ihop sig för gubben — både skorstensgubben och hovslagaren råkade komma samma dag. Det var kanske inte helt optimalt, men sånt händer ju ibland.
Naturligtvis såg Lill-polarn sin chans. När gubben gick för att ta in hästarna inför hovslagningen passade Lill-polarn på att rusa rakt upp på taket för att “hjälpa till” med skorstenstömmningen. Så när jag kom körande upp för backen fick jag syn på något som fick hjärtat att stanna till: en liten rumpa vid nocken! Jag blev så förskräckt att jag körde rätt över min röda vallmo.
Och där uppe hördes Lill-polarns röst, full av entusiasm:
“Mera till höger, så ja, braaa! Och vilket hål ska jag krypa ner i när jag ska vara jultomte?”
När jag tittade upp såg jag den äldre, gråhårige skorstensgubben huka sig vid sidan av skorstenen, med ett ansiktsuttryck som sa allt: “Vad i all sin dar är det där pygméaktiga för något?”
Han verkade dock ta det hela med jämnmod och menade att Lill-polarn lika gärna kunde stanna hos honom medan jag gick bort till hovslagaren. Jag fick beröm för att hovarna ändå såg rätt bra ut, även om jag gott kunde låta verka dem lite mer regelbundet. Det blir till att boka in honom lite tätare framöver — helst två gånger per år, eller oftare om det behövs.
