När magkänslan sa bromsa

Dagens skrivuppmaning: När är ett tillfälle du ignorerade din magkänsla — och fick betala för det?

Ja, herregud! Det finns tillfällen i livet då man borde ha lyssnat på den där lilla rösten inom sig. Ni vet, den som försiktigt viskar: ”Du, det här känns inte riktigt bra…”

Och så finns det tillfällen då man fullständigt struntar i rösten, trampar på gasen och får betala för kalaset efteråt!

Jag var yngre, hade bråttom och skulle hem till Elvy. Varför jag hade så förskräckligt bråttom minns jag faktiskt inte, men just då var det tydligen väldigt viktigt att komma fram fort.

Framför mig körde en bil vars förare verkade ha lite svårt att bestämma sig för vart han skulle.

Först började bilen svänga åt höger.

Sedan ångrade sig föraren.

Och svängde åt vänster i stället!

Redan där reagerade jag. Det kändes fel. Jag upplevde föraren som velig och oförutsägbar, och min magkänsla sa ganska tydligt att jag borde ta det lugnt och hålla avståndet.

Men lyssnade jag?

Nähä då! Jag hade ju BRÅTTOM!

Så jag gasade på för att köra om.

Och… PANG!

Jag körde på bilen framför mig.

Som tur var blev det inga skador, men min stressnivå hade vid det här laget passerat alla rimliga gränser. Och i stället för att vara tacksam över att ingen kommit till skada klev jag ur bilen, sur som ättika!

Jag talade minsann om för föraren att man för sjutton inte bara kunde köra ut hur som helst!

Det skulle jag kanske inte ha gjort.

För gubben blev sur.

Riktigt sur!

Så sur att han ringde polisen.

Och där stod jag. Fortfarande irriterad, fortfarande övertygad om att den andra föraren hade betett sig som en velig trafikfara.

Men polisen var inte särskilt imponerad av min version.

De tyckte snarare att jag inte behövde ha så förskräckligt bråttom och att jag borde ha hållit tillräckligt avstånd för att hinna bromsa.

Jaha, ja.

Det var ju inte riktigt det medhåll jag hade tänkt mig!

Resultatet? Böter!

Och det mest irriterande av allt var att jag faktiskt hade känt på mig att något var fel redan från början.

Hade jag bara lyssnat på magkänslan, saktat ner och låtit den där veliga bilen hållas, hade ingenting hänt.

Och hade jag åtminstone lyckats hålla humöret i schack efter krocken, kanske hela historien hade slutat utan att polisen blivit inblandad.

Men nej då! Jag skulle både ha bråttom och tala om vad jag tyckte!

Vad lärde jag mig då?

Jo, att magkänslan faktiskt kan vara ganska klok. Och att ett hett temperament sällan förbättrar en redan besvärlig situation.

Ibland är det bättre att bromsa, både med bilen och med munnen!

Numera kan jag skratta åt eländet, men just då var det inte särskilt roligt.

Och tänk så mycket billigare det hade blivit om jag bara hade hållit käften! 😂