Söndagslunch
Ingalill Sjögren
Korogi-knölar
Igår testade jag för första gången korogi-knölar, de märkliga små rotsakerna som jag dragit upp ur jorden med leriga fingrar och viss förundran. Redan när jag sköljde dem i kallt vatten märkte jag hur krispiga de kändes mellan fingrarna – nästan larvlikt formade, men vita och fräscha. Jag kunde inte låta bli att äta ett par direkt, råa och naturella, med den där förväntan som hör hösten till. Krispet överraskade! Milt söta, lite nötiga och nästan som en blandning av rädisa och jordärtskocka – fast ännu mildare och skönt fräscha.
Sedan ropade kreativiteten på kryddning – så jag la några knölar på en skiva grovt bröd, strödde över örtsalt, lite svartpeppar, riven ost och ringlade på olivolja innan jag värmde mackan försiktigt. De höll sig fortfarande otroligt krispiga trots värmen, och smaken blev genast lite rundare och mer spännande. Det blev verkligen en favorit, och korogi visade sig vara lika bra rå som tillagad – perfekt att varva mellan mackor, sallad och små vegetariska rätter.
Det är ett speciellt nöje att kunna skörda sin egen mat. Korogi är inte bara lätt att föröka och odla, utan knölarna trivs extra bra i fuktig, mullrik jord och kan plockas långt in på hösten – stort plus för den som vill ha fräscht från trädgården länge. De lagras dåligt, så det gäller att njuta när de är som bäst, gärna direkt från jorden eller med enkla smaker som får knaprigheten att stå i centrum.
298. Stenig (135 av 182)
På lunchen tog jag en promenad runt Kullagärdet i Sävedalen. Solen letade sig fram mellan husen, och luften var sådär krispig som bara höstdagar kan vara. Men det som verkligen fångade min uppmärksamhet var något oväntat — stora stenblock, utspridda vid skogskanten.
På ett ställe lutade stenarna mot varandra som om de försökte bygga en egen liten grotta. Det såg nästan ut som om någon med ett jättehumör bara slängt dit dem i ett ögonblick av frustration. Eller kanske som om naturen själv lekt med tärningar av granit.
Turboramp till katterna
323. Uppåt vi ska (134 av 182)
Vi är hundvakt just nu, och det gör vardagen lite klurig för katterna. Gustav har därför fått lära sig något nytt – att gå upp för en stege! Det är en tillfällig lösning tills vi bygger en riktig kattstege. Han var så rädd att hela stegen vibrerade. Först var han tveksam, men nu klättrar han allt modigare, tass för tass, mot vårat sovrum där han får ha lugn och ro.
Här är lite lösningar jag har hittat på nätet och det blir så här jag kommer att göra längst väggen.
