Det är snart två år sedan Gustav dök upp i vår trädgård. En dag bara stod han där, lite försiktigt i utkanten, mager och hungrig, som om han inte riktigt visste om han vågade lita på oss.
Vi har fortfarande ingen aning om var han kom ifrån. Ingen som saknade honom, ingen som frågade. Han bara… valde oss.
Trots att vi har två hundar tog han sig hit, dag efter dag. Modigare för varje gång. Först höll han avstånd, åt snabbt och försvann igen. Men sakta började han stanna kvar lite längre. Titta. Lyssna. Kanske känna att det här var en plats där han fick vara.
Och vi kunde ju inte låta bli att bry oss.
Så blev han Gustav.
Idag är det svårt att tänka sig gården utan honom. Han hör till nu, som en självklar del av allt det levande här – bland rabatter, grässtrån och vardagens små stunder. Inte längre den där försiktiga främlingen, utan en trygg och kär liten själ som valt sitt hem.
Ibland undrar jag fortfarande var hans resa började. Men kanske är det inte det viktigaste.
Det viktigaste är att han kom fram.
