Det hade varit något alldeles extra om väggar kunde viska. Tänk vilka historier de här gamla timmerväggarna hade kunnat dela med sig av – från gårdens rötter på 1800-talet, och kanske ännu längre tillbaka, ända till 1600-talet.
Man undrar vilka som gått över samma tröskel, burit in ved i vintermörkret eller stått lutade mot väggen en stilla sommarkväll. Kanske har någon skrattat här, någon annan gråtit, och någon har säkerligen drömt om ett liv långt bort – precis som vi gör ibland.
Det är något särskilt med gamla hus. De bär inte bara på årtal och byggnadsteknik, utan på liv. Och även om väggarna förblir tysta, så känns det som att de ändå berättar – i knarrande golv, i solblekta brädor och i varje liten spricka som tiden lämnat efter sig.
