J
ag står i trädgården, med jord under naglarna och solen som värmer kinden, och ändå kryper oron in. Min största dröm är så enkel att säga men så svår att förstå hur den någonsin ska bli verklighet – fred på jorden och ett klimat i balans.
Just nu känns det som att allt går åt fel håll.
Konflikterna blir fler, närmare, mer påtagliga. Nyheterna fylls av bilder som gör ont att se, och det är svårt att värja sig. Samtidigt visar naturen sin egen oro. Bränder som rasar på grund av extrem värme, och så – helt plötsligt – hagelstorm mitt i juli. Jag stod där och tittade ut genom fönstret och undrade: när blev det här normalt?
Det skrämmer mig, hur fort allt förändras.
Men mitt i allt det där försöker jag hålla fast vid det lilla. Att plantera något nytt i jorden. Att plocka en handfull örter och brygga te. Att gå en promenad med hunden och lyssna på vinden i träden, som om den viskar att allt inte är förlorat.
Kanske är det där vi börjar.
I det lilla.
I hur vi tar hand om vår egen bit av världen. I hur vi pratar med varandra. I hur vi väljer att inte ge upp hoppet, trots att det ibland känns som det enda logiska.
Min dröm kanske är stor och naiv.
Men jag tänker inte släppa den.
För någonstans måste vi fortsätta tro på att det kan bli bättre.
